Otillr(äcklig)

Jag kan inte minnas sist som jag kände någon genuin lycka, varken för livet eller för något annat. Det är bara ohanterbar ångest, sorg, ilska, frustration & gråt. Jag känner inte den minsta samhörighet med någonting längre. Jag känner mig utstött ifrån samhället, ifrån vården, ifrån skratten & lyckan. Jag kan inte ens glädjas åt andras lycka längre, för orättvisan som jag känner inför livet är mig hack i häl 24/7. Jag känner mig inte välkommen någonstans, jag ser inte min chans att ens få en plats bland alla andra. Jag har ju inget att komma med, jag bidrar inte med ett skit någonstans. Allt jag gör är att belasta, vara i vägen, vara till besvär & om inte minst för vården.  Min trasighet är ömtålig, den tåls inte visas offentligt. Bara då ingen ser, bara då får jag gå sönder. Om det bara funnits någon som kunde trösta, men om man är ensam, om man känner sig ensammast i världen, då finns man inte. Inte om man är jag. Så jag finns inte och inte mina känslor heller. Bara den gurglande frustrationen i strupen. Vilddjuret som vill skrika, rasa och slå sönder, men det finns inget att slå på. Inget som jag vågar ta sönder. Inget, utom min egen kropp, såklart.  Ord som nått mitt medvetande kommer i likt en ryggdunk, som säger att; ”du kan väl för fan ta dig i kragen!? sluta gråt & tyck synd om dig själv - ryck upp dig. Så svårt är det väl inte? Låt inte känslorna styra. Du vet gymnasieutbildning är en viktig & bra grund att ha om man vill ha ett jobb & kunna försörja sig själv. Jävla psykfall som lever på socialtjänstens försörjningsstöd.”  Jamen jag vet. Jag är SÅ JÄVLA DÅLIG som inte bara kan svepa med något jävla trollspö & så hips vips så mådde jag prima ballerina & kunde göra något vettigt utav min genom ruttna existens. Tror någon att en lägenhet som soc betalar, gör mig lycklig? Tror någon att jag kan leva life på en existensminimum summa? Tror någon att det för mig, känns som att jag har lyckats med mitt liv hitintills? Nej. Så fan heller.  Jag står rak i ryggen och tar emot fyrahundra slag.. Inget väger så tungt & gör så ont som skammen över att vara psykiskt sjuk i ett samhälle där rätt hjälp inte tycks finnas för en sådan trasig själ som mig. Jag ser många gå ifrån botten till toppen, hur de lyckas lämna det sjuka bakom sig & faktiskt ta sig upp på benen igen. Är det jag som har missat något? Är det bara jag som inte har kapital eller kapacitet nog för att lyckas med något sånt? Är det jag som är så genomjävligt värdelös, eller vad? För som om inte jag har försökt, som om jag inte lagt ner hela min trasiga själ & försökt med allt vad jag kunnat - för att få må bra. Vad fick jag för det? Jo, en ordentlig käftsmäll av allt som ligger obearbetat & gömt inom mig. ”Vem är du att försöka fly ifrån din verklighet?”. Motvind, efter motgång, efter misslyckande efter snedsteg. Jag har famlat omkring så ordentligt mycket nu, att jag nu inte alls har några mål som jag känner att jag vill nå. För hur ska jag vilja något när jag hela tiden känner att jag inte kan. Att till varje pris känna en sådan brutal osäkerhet i sig själv, att till varje pris behöva kämpa & ha dom här förbannade tårar i ögonen som förblindar mig. Att till varje pris behöva känna klumpen av oro & rädsla i magen.  Jag ser hur folk runt omkring mig kämpar på & lever sina liv, men jag då? Kämpar jag ens längre & isf för vad? Vad kämpar jag egentligen för? Jag ser bara ett tjockt töcken framför mig. Jag ser ingen skymt av något ljus, inte heller av någon lycka & framför allt ingen som helst skymt på någon vinst - att få mitt liv tillbaka.  Jag låter mina tankar få ta stopp i text här. Jag framstår nog mest troligt redan med hästlängder, som den mest negativa, otroligt självömkande & bittraste jäveln i universums världshistoria. Men i själva verket så är jag bara oerhört ledsen & uppgiven, för hur otroligt maktlös & svag jag känner mig.