Ostadig mark..

Med tom blick, en extrem känsla av yrsel & panik så bara satt jag där. Det kom fråga på fråga men jag hade inte svaret på en enda en. Tonläget svajade & lilla vännen inom mig skrek hysteriskt "-snälla bli inte arg eller irriterad på mig - jag är bara rädd". Jag tog ett djupt andetag flera gånger, men inget mer än så, inget mer än ett andetag efter ett andetag, fick jag fram. Jag såg att hon såg, hur mitt hjärta härjade inom mig. Jag kände att tårarna skulle falla över kanten vilken sekund som helst. Jag blickade ner i golvet & sedan upp, ut genom fönstret igen. Och där lämnade sig mina ögon ifrån sig varsin, gigantisk tår.   "-Såja, inte vara ledsen. Vad är det som känns jobbigt?" sa hon & tog ett kliv närmre mig. Vad skulle jag svara, då precis allt känns jobbigt? Hon kom ytterligare lite närmre, hon la sin hand på min axel & strök mig över ryggen några gånger. I samma sekund som lilla vännen inom mig kastade sig ut i ingenstans, så vände jag mig mot henne & stupade med huvudet emot hennes, emot sköterskans axel. Mina tårar sögs upp utav hennes vita landstings rock. Jag kunde känna hur hon kände hur min panik kokade inom mig & ännu en gång så kom frågan "Vad är det som känns jobbigt?" & utan att ens behöva tänk den här gången, så blundade jag sådär allt vad som går & snyftade fram "-ALLT, allt känns jobbigt. Det känns så hopplöst allting.." Då kom orden, de där orden som jag knappt tror på längre, "Det kommer att bli bättre". Jag kände mig så liten, så hjälplös & svag. Inte förrän jag fick den där tabletten som skulle lugna mig & som skulle komma att hjälpa mig under resan hem, inte förrän då, så förstod jag att jag helt hade tappat kontrollen. Att visa sig sådär svag för någon som egentligen är en främling, det är enligt mig att tappa kontroll. Tänk då att tappa kontrollen & inte ens ha den där främlingen, det hade nog varit värre.  Det var som att allting hade stannat upp, som att allt var levande, förutom jag själv. I mina ögon så stod allting stilla, i mina öron så hördes bara dunkandet utav mina egna hjärtslag. Varför skulle något gå bra för mig, varför skulle jag få något som jag förtjänar, varför skulle det vara lönt att kämpa för något som ändå aldrig kommer att bli mitt. Ensam, men ändå så omringad utav människor. Många gånger så vill jag bara kunna förklara innebörden utav den ensamhet som jag känner, för den är så olik den egentligen definitionen utav ensam. Att missförstå mig är inte så svårt, jag missförstås hela tiden & det är också varför jag känner som jag känner. Det är inget som jag kan rå för, hur andra uppfattar saker & ting, utan jag kan bara stå för det jag säger & försöka se till så att det passar varje enskild individ som jag pratar med. Och tro mig, jag gör så gott jag kan, för att just du ska förstå vad jag villl förmedla. Det är inte lätt, inte för någon.  Så, vad ska jag egentligen ta mig till när lille vännen inom mig bara skriker & skriker att hon är rädd, orolig, otrygg & ledsen? Hur ska jag förklara att det är hon som blir mest sårad & hysterisk? Hur ska jag handskas med henne när jag inte ens kan handskas med mig själv? Och vad skulle hänt om hon fick det som hon behövde? Det är hon som får mig att tveka, som får mig att inte veta vad jag vill, som får mig att backa. Jag har inte bara mig själv att skydda, utan hon måste också vara trygg, nöjd & tröstad. Jag måste sätta henne i första hand & mig i sista, annars tar vi oss ingenstans. Annars gråter hon tills vi båda kapitulerar, tills det inte finns något kvar, tills jag blir så där uppgiven & tom. Jag kunde ju inte säga allt, så jag sa bara hälften, vilket då slutade i att jag inte heller kunde få allt, så jag fick hälften. Hemma på ostadig mark för att se om det går, om vingarna bär eller om allt tänker skita sig. Jag vet hur det känns när det brister, jag hoppas jag hinner i tid, om de inte tänker ge med sig - så får det bli upp till nästa strid.