”Om det här är allt som blir så dör jag

”𝐷𝑒𝑡 𝑘𝑜𝑚𝑚𝑒𝑟 𝑎𝑡𝑡 𝑏𝑙𝑖 𝑏𝑟𝑎.”  ”𝐷𝑢 𝑚𝑎̊𝑠𝑡𝑒 𝑣𝑎̊𝑔𝑎 ℎ𝑜𝑝𝑝𝑎𝑠.” ”𝐷𝑒𝑡 𝑓𝑖𝑛𝑛𝑠 ℎ𝑜𝑝𝑝 𝑓𝑜̈𝑟 𝑑𝑖𝑔.” Men tänk om det aldrig blir bra? Om det inte har varit bra i över sju år, varför skulle det plötsligt bli det nu? Och vad ska jag hoppas på? Att ett mirakel ska ske och att allt över en natt bara ska ordna sig? Snälla, jag vet att det endast är J A G (!) som kommer att behöva göra det ena eller det andra för att något ska ordna sig. Men just nu har jag väldigt dåliga förutsättningar för att göra någon drastisk förändring. Jag blickar tillbaka på sommaren som varit & jag önskar så innerligt att det skulle ha fått vara en sommar som jag kunde se tillbaka på & le åt. Men riktigt så blev & är det inte. Det har varit en minst sagt turbulent & kaotisk sommar. Inte särskilt mycket som blev bra eller som planerat. Det blev en sommar som jag helst bara hade velat hoppa över, för den tog något så värdefullt ifrån mig.. Nu är hösten här & den är svår & det känns som att för varje dag som går, så tappar jag mer & mer ork. Motivationen är som bortblåst & det finns knappt något hopp. Jag vill bara få slippa det här trycket över bröstet. Med hösten så förknippas även många hemska händelser ifrån min barndom. T r a u m a. Jag kastas tillbaka till en tid som förstörde mig. Jag slungas mellan det ena helvetet till det andra. Jag tappar verkligheten ibland & fastnar i ett mörker där allting gjorde & gör så ont. Varför just jag? Vad gjorde jag för fel? Får jag skylla mig själv? Var det jag som var problemet? Är jag problemet? Det gör så ont när allting spelas upp om & om igen i mitt huvud. Det är omöjligt att få stopp på allt, när det väl har satt igång.Jag vill bara att det ska avta. Sluta. Upphöra. Men det är som att det ligger ett lager av tårar som ska komma ut innan detta är över. Det går inte att hoppa över det här steget. Sorgdelen. Här ska jag sörja för alla de år som har gått mig förbi och lämnat mig trasig, kluven och bruten. Allt ska gås igenom. Brytas ner i detalj, föras upp till ytan och tittas på. Det gör ont. Det gör så satans, jävla ont. Mitt liv står verkligen stilla & allting är bara en underlig känsla. När jag tänker på mina vänners bortgång så känner jag mig så konstigt ensam. Det var trots allt tre av mina närmaste vänner & nu har jag inga kvar ifrån mitt ”förflutna”. Jag är ensam & har inga vänner att umgås med eller att skapa minnen med. Vissa vill inte veta av mig & det är väl rätt så förståeligt - jag mår ju ändå bara dåligt & tillför säkert inget bra. Det är ju trots allt vad någon har sagt. Så jag tänker att det kanske är lika bra att jag inte ”existerar” för mycket. Att jag håller mig borta ifrån människor så att ingen blir påverkad av mitt rätt så meningslösa liv. Jag känner liksom att jag helt enkelt inte riktigt passar in någonstans. Så har jag iof känt i princip hela mitt liv, men det framgå lite extra just nu.  Jag får ingen hjälp ifrån psykiatrin & att påbörja någon form av sysselsättning är inte aktuellt i nuläget. Så även den fronten känns hopplös. Min kropp har nog inte varit såhär sliten & skör som den har varit på senaste & är just nu... Min Reumatolog är en aning förtvivlad över hur komplex min värk i kroppen är. Svårt att hitta någon medicin som biter på helvetet som härjar i min kropp. På en skala mellan 1-100 så är allting förjävligt. ”Jag saknar andra mer än vad andra saknar mig. Jag behöver inte världen & världen behöver inte mig. Tiden läker inte såren, för dom rivs ändå upp med åren. Människor kallar mig negativ, jag skulle snarare säga; - Ärlig med perspektiv..”