Obearbetad..

Tillslut så kommer man till den där gränsen, man når den där punkten - då man inte orkar kriga för sin sak längre. Man har så länge stått rak i ryggen, men ändå inte lyckats med att få bukt på det hela. Man har visat sig svag, stark, glad, arg, uppgiven, frustrerad & inget hjälper. Man har skrikit & man har hållit ut, fortsatt & kämpat & kämpat - tillslut så orkar man inte längre.  Jag vet inte hur länge jag har kämpat för min rätt till att bli lyssnad på, att bli tagen på allvar för min ångest, för den smärta som jag dagligen traskar omkring med. Jag har frivilligt blottat min insida, för människor som varit helt främmande, endast i hopp om att någon dag kanske få den hjälp som just jag behöver. Jag har vridit & vänt på varje litet ord, för att ge den som lyssnar, alla chanser till att förstå. Jag tycker mig ha försökt med så mycket, utan någon som helst framgång. Jag begär en psykolog - jag får en kurator. Jag begär en kurator - jag får en KBT-sjuksköterska. Jag begär hjälp - jag blir stjälpt. Jag är så trött på detta nu, allt jävla krångel, all onödig ångest som skapas hos mig, alla inåtriktade vredesutbrott som jag upplever, varje gång då ingen förstår. Köer hit & köer dit - jag mår dåligt, jag behöver hjälp NU & så tvingas jag stå i något jäkla kösystem, utan att veta om det är imorgon eller nästa år som jag får en psykolog kontakt?!?  Jag har testat med det som erbjöds här hemma i Storuman & det funkade inte. Vi gick allt annat än ihop, jag & den kontakten. Såå, vad händer då? Jo, då får jag till så lov att vara utan, för något annat alternativ finns inte. Alltså hör ni själva hur sjukt det är? JAG HAR RÄTT TILL HJÄLP & jag får INTE den hjälpen som jag har rätt till?? Jag har känt & känner fortfarande, så oerhört mycket självförakt i & med detta. Som om det vore mig felet sitter i, fast än det är hela systemet som i själva verket håller på att krascha? Men i slutändan så är det precis så det blir, att jag tar på mig "skulden", att det är jag som är hopplös, bedrövlig & kräsen. Vad gör man? Det känns som att hela världen står emot en, man känner sig liten & svag - det finns ingen hjälp för mig. Det känns som ett skämt & jag känner mig bedragen av detta klyschiga samhället som vi lever i idag. När fan ska saker & ting börja på att prioriteras rätt? När ska de där folket vakna till liv & inse att det här inte är en hållbar framtid?  Här står jag med en ryggsäck som är så tung att bära, att jag nu blivit begränsad ifrån mitt egna liv. Ryggsäcken töms knappast - det blir bara tyngre & tyngre för varje dag som går. Jag är snart 19 år & mitt liv står stilla, fastän det egentligen borde röra sig så snabbt att mina ben knappt hann följa med. Jag får stå & se på, vid sidan av allt & alla andra, stå & vänta på min tur till att börja leva mitt liv. Obearbetad & alldeles för tung av sorg, så försöker jag hänga med alla andra - men jag inser gång på gång, att jag inte är så stark. Jag orkar inte; det står "funktionsnedsättning" i pannan på mig. Bara för ett år sedan så fungerade jag, idag så funkar jag knappt alls. Idag är jag mer trasig än jag någonsin varit, på alla plan. För ett år sedan så kämpade jag, idag kämpar jag, men knappast på heltid, för den orken har jag inte. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag ger upp, bryter ihop, säger till mig själv att aldrig ens försöka igen. Jag tvingas glömma mina drömmar på grund av att jag inte får rätt hjälp. Jag tvingas ge bort tid av mitt liv, för att jag inte får rätt hjälp. Jag tvingas missa mina chanser & sluta våga hoppas - för att jag inte blir tagen på allvar. Jag tvingas ge allt - för att sedan få rädsla & svek tillbaka.  När ska jag få minnas hur det känns att vara förväntansfull? När ska mina fjärilar i magen återfå sina liv? När ska jag kunna få släppa på all den oro & bara kunna få fokusera på mig själv & att jag ska få må bra? När ska jag få lägga mig på kvällen, utan att känna en klump i magen? När ska jag kunna få skratta & vara glad - på riktigt?  -Det jag vet, är att så länge som jag tvingas stå här på livets vägkant helt vilsen & totalt bortglömd, så kommer jag aldrig att kunna få göra något utav det där. I ingenmansland vill jag inte leva, här vill jag inte dö - men som det ser ut idag, så lär nog slutet få lyda så... Imorgon gör jag ett sista försök & kontaktar psykiatrin i Lycksele, får jag inte det svar jag vill ha så kommer jag att ge upp med att försöka få någon ordning på detta. Då får jag helt enkelt fortsätta stå vid vägkanten, obearbetad & alldeles för tung av sorg.