Nu är inte förr. Nu är nu & kanske är nu, bättre..

Inom mig så pågår det ett konstant krig. Det finns inga gränser, inget som är för mycket. Jag måste hålla för allt, orka allt, ta varje strid & varje kamp, som om det vore det sista jag gjorde. Men det är bara det att tillslut så kraschar jag. Jag orkar inte med allt som blir för mycket. Jag står inte ut att allt ska innebära en gräns som är långt över vad jag har kapacitet till för att klara av.Förr eller senare så tar det slut på mig & då är det inte lätt. Ingenting blir lätt då det helt enkelt fått gå för långt. För vad gör jag när jag så länge skrikit på hjälp & inte fått den? Tillslut får jag inte ens fram ett enda ord, utan jag sitter bara där i tystnades mörker & skäms. Jag tänker, saknar, hatar, skakar, klandrar & föreställer sig. Jag önskar & ber.  Plötsligt dyker något främmande upp & jag tänker "kanske är det hjälpen..?", men jag vågar inte tro. Vågar inte riktigt fullt ut lita på något eller någon, som jag inte mött förut. Kanske måste jag, men när det förflutna kommer ikapp så är det så svårt att våga hoppas. Svårt att tro på livet, fast än det är livet som jag söker & livet som jag vill åt. Kanske måste jag ge det tid eller till och med en ny, ärlig chans - för hur ska jag annars våga börja hoppas igen, om jag inte ens tänker våga chansa?  Dom säger; "-Det blir bättre".-Jag har hört det förr & det blev aldrig bättre. Men nu är inte förr. Nu är nu & kanske är nu, bättre...