”No, i'ts okay. It only hurts a lot”

Okej, livet.  Vad händer? Hur går det? Hur mår jag?jag skulle väl nästan kunna säga som så att; Vad fan är medgång? Varför skulle något gå bra för mig? Hur jag mår? Hah, vadå? KAN JAG, må annat än, dåligt? KAN JAG, må bra? Åfan, det visste jag inte.. (Ja, jag är rätt nonchalant gentemot mitt liv, som det är just nu..) Nä okej, men seriöst. Livet är too much for me to handle, för tillfället. Den fysiska smärtan/värken, håller på att driva mig till vansinne. Mitt psyke tar såå otroligt mycket stryk utav all den fysiska smärtan & stressen. Jag sover värdelöst om nätterna, vaknar upp helt utan hopp varje jävla dag. Det som dagarna går åt till, är att ständigt försöka fly mina egna känslor & tankar. Jag har ingen orka eller energi att lägga på allt det som jag egentligen bör ta itu med. Det finns inte, existerar inte. Inte överhuvudtaget. Jag försöker ta en dag i taget, men helt ärligt - hur mycket är det tänkt att en människa ska behöva orka? Hur mycket mer ska livet begära mig på? Alltså när ska mina fucked’up hjärna FATTA(!!) att jag bara inte orkar med dens jävla skitsnack något mer? När men framför allt HUR, ska min kropp ens kunna läka & återhämta sig, när den konstant. 24/7. Alla dygnets vakna timmar, tvingas utstå en hjärna som manipulerar sönder mig?  Jag vaknar upp totalt utmattad varje morgon. Jag plågas igenom dagarna med värk i kroppen, jag bryter ihop efter cirka kl 15:00, ungefär varje dag. Ligger i sängen & i princip väntar på att klockan ska bli 19:00 så jag får ta alla mina mediciner. För att sedan, vid cirka kl 22-23:00, inte vilja sova. Vågar inte sova. Det är farligt att sova. Jag har vaknat så många gånger om nätterna av att jag hyperventilerat, kallsvettats & gråtit. Nu på senaste så antar jag att smärtan påverkar mina uppvaknande rätt så mycket, men den största boven är nog ändå ångesten. Ångesten som föds av både generaliseras ångest & av smärtan.  Jag kan tycka att jag liksom, både få landa snart? Jag har ju lämnat det destruktiva livet som jag levde i Storuman. Det är liksom historia för mig nu. Eller vänta, jag menar; Det BORDE, vara historia för mig nu... Men vad gör inte hjärnan för att försöka lura mig? Vad gör inte hjärnan för att skapa otroligt obehagliga flashbacks? Nästan så att hjärnan försöker intala mig om någon slags jävla abstinens efter destruktivitet..? Jag vet inte.  Jag bryter ihop. Ställer mig upp. Ramlar ner. Faller ihop. Byter ihop helt & hållet. Gråter. Skrattar, för att sedan få ångest över att jag precis lät mig få skratta. Alltså  min hjärnan är sjuk. Så otroligt jävla rubbad, att jag vissa dagar verkligen bara önskar att det gick att stänga av. Jag vill INTE höra vad min hjärna har att säga, men hur fan ignorerar man en röst som skriker så högt, att inget annat än att lyda den, är vad som fungerar för att få den att tystna... Jag känner mig svag, som låter mig påverkas & ”styras” utav min destruktiva hjärna. Jag känner mig maktlös inför mig själv. Jag känner mig så ofantligt hjälplös. Jag får dåligt samvete för att jag andas - för att jag lever.  Det är långt ifrån någon dans på rosor detta livet. Det är mer vedervärdigt är vackert just nu. Det är svårt för mig att se något ljus, men... Jag hoppas, ifrån djupet av mitt hjärta; att detta bara ska vända snart. Jag ber på mina bara knän, låt denna skiten bara få ett slut nu, snälla!?  Jag skrev ett inlägg på Instagram & jag tänker att, jag delar det här med. Lite hastigt och lustigt avslut på detta inlägget, men jag känner inte att jag har så mycket mer att ge. Jag sitter ändå bara här & svär över mitt förbannade liv, så ja.. Men iaf, här kommer texten jag la ut på Instagram; ”-Vad är det som förklär sig till en fråga, men inte fodrar svar?” Facit; ”-Hur mår du?” Ja för, ”Hur mår du?”, det är ingen fråga, utan det är den första repliken, i den första akten av det eviga skådespel som kallas - socialiserande. Ja och akten, den kallas för småprat och den måste man bara klara av. Den ska du ha i ryggmärgen liksom. Du kommer knappt nån vart alls i livet, om du inte har den i bagaget. Ja de ska sitta som multiplikationstabellen.  ”-Hur mår du”, är inte en fråga, utan snarare en replik & den besvaras med; ”-Bra. Själv då?” Och nåde den som gör som jag. Nåde den som inte svara ”bra”. Nåde den som säger att det inte är en så jävla mycket fråga om att inte vilja leva, utan snarare om att inte orka leva. Jag köper konceptet livet, det gör jag. Jag tycker till & med om det ibland, för det finns trots allt jävligt mycket att leva för. Det är bara det att premisserna suger så extremt mycket. Ja, världen så som vi lever i, den är inte riktigt konstruerad för att man ska orka. Ja den är inte riktigt gjord för såna som mig - individer, som är aningen för sköra...