”Never ending pain..”

Det är som något ruttet sprider sig i kroppen. Till en början kanske du kan blunda för det, tro att det är okej. Du stiger upp varje morgon klockan åtta, hälsar artigt och frågar hur läget är. Du får samma fråga tillbaka, du nickar och säger att det bara är bra... Men i samma stund vet du, det är långt ifrån bra. Du kan inte längre blunda, det känns som du drunknar. Varje steg är tungt, det är svårt att andas. Du tänker att du borde vara tacksam, borde vara nöjd. Men det är du inte, du hatar dig själv för det....Du tar avstånd från dina relationer, inte medvetet, du har bara ingen kraft kvar till andra. Människor tar avstånd från dig. Det finns ingenting kvar till slut, bara en tät dimma som följer dig vart du än går...Känner allt och samtidigt inget. Ytterligheterna exploderar i mitt huvud och jag kan inte andas. Världen rör sig för snabbt eller för långsamt och jag är i otakt, på besök från en annan tidzon.. Fast i ett evigt jetlag, i en egen dygnsrytm. Mina minuter är för korta, mina sekunder för långa. Ingenting känns på riktigt, allting är på blodigt allvar...Återigen, jag har famlat omkring i mörker & otrygghet så länge, att jag tappat bort mig själv...</3