”När ingenting är säkert - är allt möjligt..”

Jag hinner knappt ens blinka, ta ett halvt andetag vissa gånger... Upp som en sol & ner som den där jävla pannkakan. Jag hinner inte ens märka något - så slås jag ner av ångesten. Det liksom, hettar till & jag hinner inte känna något alls. Utan jag tänker bara, när det redan är ”försent” att; - Kan jag åtminstone inte bara för EN GÅNGS SKULL, få slippa den förbannade skiten? Nej, för vet ni en sak? Det är ett som ett heltidsjobb att vara psykiskt sjuk. Ja, du läste rätt; ett jobb, heltidsjobb. För är det inte det ena så är de det andra & så går det bara runt. Alltså aldrig en lugn sekund. Här & nu så sitter jag med en känsla som säger mig att jag väntar på något. Jag känner hur det pågår något inom mig, något stort, något som kommer att få hela min tillvaro att explodera, skakas om & gunga till sådär okontrollerbart, likt ett skepp ute på öppet hav med höga vågor, i mörka natten. Jag hade velat ha en ventil, för den hade varit perfekt att öppna upp en aning just nu. Jag har ett överflöd av kaos i mitt huvud & jag har enbart kapacitet att klara av cirka 10% av skiten. Hur ska jag bära mig åt? Jag påminns här & nu, om ångestens alla brutala angrepp. Jag tittar på mina armar, dom är täckta av ärr. Jag brukar tänka;- ”Hur många gånger till ska jag behöva lagas på utsidan för att fortfarande leva kvar med samma trasighet på insidan? Hur länge till ska jag orka ställa upp på en kamp som jag ständigt förlorar? Vad är det egentligen som drivit mig ända hit? Jag har ju förlorat så många gånger - finns jag ens kvar fortfarande?”  Hjärtat dunkar till, två slag i ett känns det som & jag måste blinka för att inte fasta i någon hemsk föreställning, inuti mitt huvud. För då är det som att tiden, den bara stannar & jag, jag bara försvinner, helt & hållet. Famlar omkring i den evighet som finns inom mig, i ett desperat försök till att hitta tillbaka till mig själv. Jag får för mig att jag på något sätt, liksom slutar att finnas..? Och jag tänker för mig själv; -Saknar dom inte mig? Lät jag mig verkligen gå vilse såhär långt & länge, utan att ens komma på tanken att det lär bli förjävligt att ens försöka hitta tillbaka igen..? Men sen inser jag, att jag hade inget val. Det var fly eller bli slukad helt & hållet av mörkret, det var vad som gällde för mig &.. jag sprang. Sprang & springer ännu.. Fan. Nu brister det & jag får genast alla mina plågor över mig."-Hur hade du nu tänkt Meryam? Försöker du förklara att du har misslyckats? Fast det har du ju." Hela jag känns stundvis, som ett enda stort misslyckande & jag vill inget annat än att dränka mig själv i skäms-kudden.. När de mörka(ste) stunderna trär fram, så ser jag bara allt som jag gjort, som misslyckanden. ”Det här var ju inte vad jag hade tänkt. Det här var inte mitt mål, min dröm eller vad som jag kämpade så jävliga hårt för, osv”. Liksom, det här är ju likt ett straff - & vad fan straffas jag för? Att jag försökte? Att jag var naiv? Att jag mår dåligt? Förlåt. Förlåt. Förlåt. Men snälla lyssna... jag vill bara att alla ska förstå att.. jag valde INTE det här!! Jag ville inte sättas ombord på detta jävla offertåget, jag ville inte tappa hoppet & låta självföraktet ta över mig.. Jag vill ju bara bli som alla er andra - Bara, en människa.. Mitt liv är bara ett drama i en pjäs, en tragedi. En sorgsen saga där alla går förlorande ur berättelsen. Miljontals sekunder av sökande efter förståelse och lycka, miljontals tillfällen av platta fall och blodig näsa. Hittar man glädjen och skrattet väntar smärtan alltid där bakom en gran, eller så är glädjen och skrattet det som föder smärtan. Jag är alltid beredd, väntande, med knutna nävar och hukande axlar. För är det inte så att alla behöver någon att tro på? En hamn att vila i. En famn som skyddar mot vågorna när det stormar. Är man ensam, så slåss man för livet och döden. Då är kampen verklig, oavsett om man är gömd bakom tandskydd och handskar. Drivs man av smärtan och ensamheten så spelar det ingen roll hur många gånger man vinner, man blir ändå aldrig tillfreds med ens egna existens. En kan aldrig vila i den vackra segern, utan måste vidare, direkt. ”- Vad har jag att förlora, mer än mig själv?”Men jag hoppas att jag aldrig kommer att vinna någonting igen. Aldrig någonsin. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill. För att jag inte behöver vinna mer - utan enbart åter & övervinna.. För tacka vet jag den stilla hamnen, trygga famnen & det enormt, trygga stödet jag har runtomkring mig i dagsläget..