Mitt värde som människa förminskas - gång på gång..

Jag var så naiv, så rädd, trasig & så skör. Med en klump i magen, en ångest som bokstavligen kokade inom mig & så oerhört tunga steg, så gick jag upp mot sjukan. Det var mörkt, regnet smattrade ner på mig & under tröjärmen så pulserade fortfarande blodet ut ur såren på min handled. Jag stannade till bakom hörnet för att ta tre djupa andetag, samlade mig ordentligt för att inte låta tårarna få göra entré före mig. Gick fram till dörren & tryckte på signalknappen till entrén. Någon svara i porttelefonen & säger "ja hallå vem där?", "Meryam" svarade jag.  Adrenalinet slog direkt till, när jag hörde vems röst det var som talade. Men jag tänkte att det var värt att ge det en chans, trots allt...  Så jag får följa med sjuksköterskan in till ett behandlingsrum, varpå jag sätter mig på britsen, drar upp tröjärmen och blottar de stora gapade djupa såren som pryder min arm.  -"Ja, jag får nog ringa läkaren för det här ser ut att behöva sys!" Och så traskar sköterskan iväg & blir borta en lång stund. Efter en tids väntan så kommer han tillbaka & börjar lite diskret med "ja du vet ju att man kan vänta högst 8 timmar innan man suturerar, så vi får göra det!"  Jag tittar på honom med en frågande blick & utbrister "vad är det du säger, varför då?" Varpå han svara; -"jo för det är nämligen så här att läkaren har precis åkt hem och han har haft en väldigt tuff kväll, så han behöver sova nu! Du är välkommen tillbaka klockan 06:00 imorgon bitti för suturering! Blir det bra?" "Det där låter som ett skämt i mina öron. Klockan 06:00 på morgonen så måste JAG sova! Så ifall det är vad ni har att erbjuda, så tackar jag så mycket för den "hjälpen" som jag INTE fick - jag klara mig nog bäst utan er! Tack och hej då" och så ställde jag mig upp & gick min väg. "ja, men jag sa bara vad läkaren sa, men okej - varsågod" hörde jag sköterskan halvt mumla bakom mig, innan dörren slog igen med en jäkla smäll.  I samma sekund som jag sätter min fot utanför den där byggnaden, så kommer tårarna, ångesten, de psykiska slagen. Det var som att någon vred om min mage, som att hjärtat totalt hade sjungit sin sista sång - & rösterna i mitt huvud... Tankarna som snurrade. Med adrenalinet som där & då pumpades runt inom mig, hade jag nog kunnat springa ett maraton lopp med. Det var så starkt & intensivt & nu visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag kände mig så äckligt jävla förminskad, så smutsig som människa, så oändligt förkrossad - jag ville bara få ta ett sista andetag, för det gjorde så ont. Jag satte mig i bilen & tänkte att, mitt enda alternativ är att köra runt, runt tills jag lugnat ner mig, för det är det enda som fungerar. Jag lyckades aldrig riktigt lugna ner mig, klockan 05:30 någon gång, då däckade jag okontrollerat. Utmattad & helt förtvivlad över vad som hänt.  Jag har tänkt på detta hela dagen, reflekterat fram & tillbaka. Och jag undrar mest, hur han man som läkare, mage till att neka en patient vård på detta vis? Det som även tär på mig, är att jag vet att detta med stor sannolikhet, aldrig skulle förekomma gällande någon annan patient. Mitt lidande ses inte som "riktigt". Jag behandlas som om jag inte ens vore vatten värd ens. Så nedvärderande & så oerhört förminskade. Jag vet inte ens vad jag ska ta mig till längre, för nu håller det här på att ta sönder mig helt & hållet. Jag önskar bara de fick ett slut. Jag önskar bara jag var frisk, så jag slapp känna mig som en jävla börda för detta samhället dag ut & dag in. Jag hoppas iaf att läkaren fick sova gott, att han nöjd riktigt ordentligt, av att mer eller mindre riskera en patients liv på detta vis. Vården har jag noll förtroende för nu för tiden, aldrig kommer jag förstå hur människor som jobbar med människor, kan vara så fruktansvärt kalla som individer.  Allt som dom gjort & ständigt fortsätter göra, är raka motsatsen till hur man bör bemöta en patient som mig. Lite information/fakta som jag letat reda på & hittat på internet. Det lyder såhär; -"I Hälso- och sjukvårdslagen står det att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård grundat på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska så långt som det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten för att främja delaktighet. Enligt ICN:s etiska kod för legitimerade sjuksköterskor, ansvarar sjuksköterskan för fyra grundläggande områden vilka är att främja hälsa, förebygga sjukdom, återställa hälsa och lindra lidande. God omvårdnad enligt Socialstyrelsen, innebär att man utgår från ett etiskt förhållningssätt och en helhetssyn utifrån den enskilde patienten. I Socialstyrelsens kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska beskrivs vikten av en värdegrund som innefattar en humanistisk människosyn, där omsorg baseras på patientens integritet, autonomi, respekt och värdighet. Vidare förklaras vikten av tillvaratagandet av patientens tidigare erfarenheter och kunskaper. Sjuksköterskan bör bemöta och uppmärksamma patientens sjukdomsupplevelse och lidande, samtidigt även se och ta till vara det friska hos patienten. Förhållningssättet bör utgå från personcentrerad omvårdnad där patienten är i fokus och inte sjukdomen. Avsikten med detta förhållningssätt är en personlig omvårdnad där sjuksköterskan får möjlighet att förstå beteenden och symtom ur den sjukes perspektiv.  Vid omvårdnad av individer med självskadebeteende är det viktigt att inte bortse från den mest centrala aspekten av självskadebeteendet, vilket är att se individerna bakom handlingarna. För att ge en god omvårdnad till denna patientgrupp krävs det av sjuksköterskor att våga möta individerna och tillsammans uthärda den psykiska smärtan de upplever."