Mitt inre..

Ibland bara brister det. Alla de känslorna som man gått & burit på. Känslorna som man med tvång, hållit tillbaka inom sig, allt för länge. Man sitter på sängkanten & vet fan inte vart man ska ta vägen längre, när det känns som om enda utvägen är att fly.  Rädd för att andas, rädd för att röra på sig, rädd för att tappa kontrollen, rädd för att sova. Rädd för andras reaktioner. Rädd, så jävla rädd för att göra fel, rädd för att uppstå som en börda. Allt blir så jävla oklart.. Och hur förklarar man? Hur förklarar man för någon, när det gör såhär jävla ont i själen? Hur förklarar man känslan? Hur förklarar man det kaoset som råder inom en? Kaoset som är så stort, att det inte ens går att sätta fingret på det? Hur uttalar man ordet ”hjälp”, när ångesten gör allt i sin makt, för att tysta ner en? Hur förklarar man känslan för någon; -den känslan som säger åt mig att jag är i vägen. Att jag är en tung jävla börda, för människor i min omgivning. Hur förklarar man när den plötsliga paniken börjar på att koka i blodet & hur klumpen i halsen som bara växer sig större & större, känns som att den snart kväver en...  Hur fan lever man ”rimligt” egentligen? Hur håller man sig ovanför vattenytan? Vad gör jag för fel? Varför skiner jag upp som en sol, lika plötsligt som jag i nästa sekund, kraschar likt en pannkaka? Varför känns något så fel & varför vet jag inte vad det där ”något” är? Varför känner jag ibland att jag bara vill gråta, skrika. Slå mig själv, sönder & samman.. Gå i tusen bitar, om och om och om igen. Varför är det så förbannat jobbigt, nästintill omöjligt, att ens försöka se glad ut, när man verkligen gör allt för att få fram ett leende? Och varför känner jag bara sån jävla skam & skuld över att jag är jag? För jag känner bara så, i hela jävla själen.. att jag är fullkomligt, sämst. Helt enkelt. Och jag vet fan inte varför...?