Mitt fel..

Det var ju inte såhär jag såg på mitt liv, att det skulle komma att se ut. Jag förstår inte hur något som såg så ljust ut för bara några år sedan, kan vara så mörkt & vedervärdigt idag. Jag älskar inte livet & jag tvivlar på om jag någonsin ens kommer att få komma i närheten av att kunna få älska livet. Det som borde vara fyllt utav färgglada kontraster, är istället fyllt utav kontrasterna ifrån blod & tårar & mörker. Att skratta borde ha varit en självklarhet, men istället är det ångesten & skriken som ersätter det. Lyckan. Jag vill inget annat än att få bli lycklig, men vet jag ens vad det innebär? För jag har ju trots allt aldrig fått uppleva lyckan i att få finnas, i att få leva. Jag har bara hört talas om den, om lyckan. Jag har bara sett den i periferin hos andra. Jag har själv aldrig haft med den att göra.  Det finns dagar då jag känner mig så ensam - så ensam att jag inget annat kan göra än att gråta tills jag inte längre orkar. Det finns dagar då jag ser ett mål, men för det mesta så ser jag inte längre än till morgondagen. Det finns stunder då jag avskyr mig själv så grovt, att det enda alternativet som finns där & då, är att skada mig själv. Straffa mig själv, för jag förtjänar inte bättre. Det finns stunder då jag bara önskar att någon förstod, nog för att jag är van med att bara bli missförstådd, men ändå.. Jag önskar att någon förstod hur otrygg jag känner mig varje gång som jag tvingas sova, hur jag är rädd för drömmarna & hur jag bara inte vill sova, just för att jag vet att jag kommer att tvingas vakna upp dagen där på. Jag önskar att du som väljer att inte ta kontakt med mig, endast för att se ifall jag ska kontakta dig - jag önskar du förstod hur ont det gör i mig. Hur det tar sönder mig i smådelar, hur det skaver i mitt samvete, att inte kunna göra en så enkel sak som att skriva till någon som jag egentligen vill höra av mig till. Det handlar om att jag inte vill tynga, inte vill ta tid, inte vara någons begränsning eller oro - men för andra så betyder det att jag inte vill ha kontakt. Jag önskar att vissa kunde få ha mina diagnoser för en dag, att de fick känna på allt det som jag känner, bära samma tunga börda som jag bär & leva med alla de begränsningar som jag lever med, varje dag.  Jag önskar att folk visste, att alla som känner mig bara visste vad jag på riktigt slåss med varje dag. Att dom visste hur liten betydelse dom där såren på mina armar egentligen har, för jag lovar att inom mig finns betydligt värre. Jag önskar att dom förstod hur det känns att hela tiden leva med tankar som är en katastrof, hur jag tacklas med rädslan för att bli övergiven & sedan känna att rädslan blev till verklighet. Jag önskar att dom förstod att ord väger inte mer än handling - bryr du dig om mig så VISA mig det, för jag skiter i om du bara säger det. Jag har blivit sviken så många gånger att jag inte längre tror på vad folk bara säger, jag måste få det bevisat först.  Jag önskar att någon tog mig på allvar när jag säger att jag bara behöver något litet. Jag begär inte mycket, jag vill inte ha mängder utav någon annan, utan jag vill för det mesta bara ha det jag säger att jag vill ha. Det är inte för lite, det är bara vad jag behöver & för mig så räcker det. Du behöver inte vara professionell för att ge mig en kram, lyssna på vad jag har att säga eller bara finnas där så som vi kommit överens om. Jag trodde inte att allt skulle bli såhär komplicerat & jag trodde inte att jag skulle vara den som gjort allt såhär komplicerat. Jag vet knappast vad jag gjort för fel, men jag känner iaf som om att hela världen står med ryggen vänd just nu. Det är nog säkert bara jag, det är hos mig den förvrängda synen ligger, iaf till en ganska så stor del.. Men då önskar jag att någon kunde bevisa för mig att så är inte fallet.  Sedan Jesper tog sitt liv så har allt bara varit sig så olikt. Inget känns rätt, inget duger, inte många tycks förstå, allt hanteras på fel sätt & jag frågar mig själv ännu en gång - hur fan ska jag orka?  Jag har nog säkert tryckt undan en hel del de senaste veckorna, men det är inget som jag medvetet valt att göra. Det blir på något sätt mitt enda försvar & saken blir inte bättre i och med att folk bara kommer & går. Jag är besviken på så många människor & jag känner mig dum som känner så, men det är nog trots allt mitt fel, att det blev som det blev.