"-Missbrukad makt"...

Att detta ständigt ska behöva upprepas. Det som idag är så pass vanligt verkar fortfarande ändå inte ha fallit till rätta framför fötterna på vissa människor, eller rättare sagt; framför vissa doktorer i detta fall!! Jag talar om att söka hjälp för skador pga ett självskadebeteende, som i mitt fall syns utanpå!! Det har skett ännu en gång, ett dåligt bemötande har ytterligare en gång tagits emot, utav en redan alldeles för skör Meryam! Jag skäms en del över vårt samhälle när främst jag, men även andra, blir utsatta av dessa människor inom vården. I min värld så är det så nedvärderande det kan bli, så respektlöst & så hånande, att hålla på som vissa doktorer gör! Jag har vid många tillfällen nu varit uppe på sjukan för att få hjälp med såren som bildats i takt med en periods sämre mående för min del. Det har behövts sys ett x antal gånger & det i sig har inneburit att jag då ett flertal gånger har blivit utsatt för ett ytterst oprofessionellt bemötande ifrån personal (doktorer) när jag sökt vård för mina självskador. Detta handlar då inte bara om EN gång, eller utav bara EN doktor!! Utan detta handlar om flera olika tillfällen, med olika doktorer.Låt mig nu bara få berätta en sak; -Jag mår dåligt, jag mår PSYKISKT DÅLIGT (!!!!) & det har medfört sig ett självskadebeteende hos mig & som för mig innebär att jag skär sår på min egna kropp. Jag har blivit sedd & fått hjälp med att få hjälp på en vårdcentral. Till en vårdcentral kommer man för att få hjälp med bland annat fysiska skador. Då vill jag börja med att ifrågasätta följande - Spelar det verkligen någon roll HUR ett sår har blivit ett sår? Är inte hjälpen densamma om man har en "medveten" skada så väl som en "omedveten" skada? En patient som har en sårskada den vill ha hjälp med, en medveten sårskada som patienten gjort i följd av ett dåligt mående. Ett dåligt mående som orsakar överväldiga ångestattacker, som där med blir för svåra för patienten att hantera. Den enda utvägen som ses, är att ta till med självskadebeteendet för att kunna lindra det hela & få kontroll över sin panik(ångest). En doktor kommer in för att se hur det går att hjälpa denna sjuka patienten, men istället för att få patienten att känna sig hjälpt, bekväm, omhändertagen, lugn & verkligen värd hjälpen, så får patienten istället känna sig allt annat än det. Istället får jag känna mig som en börda.Doktorn kommer in med en attityd, uppspärrade ögon, blickar som flackar fram & tillbaka, blänga hit & blänga dit, ifrågasätter gång på gång. TROTS, att doktorn nog ser att patienten tycker att det hela blir för jobbigt. Doktorn bortförklarar sitt stöddiga ifrågasättande med; "ja, jag vet, men jag måste faktiskt fråga!". Självklart, jag förstår att en doktor måste fråga ditt & datt... MEN behöver doktorn verkligen fråga mig mer än varför jag gjorde det? Dessutom med en attityd som jag anser, tyder på att jag borde skämmas & inte förtjänar någon vård. Behövs verkligen; -Varför gör du inte något annat än att skada dig själv?-Tycker du att det känns bra nu eller? -Hjälpte det verkligen mot ångesten? -Vad blev bättre för att du gjorde såhär då? Detta var väl ändå bra mycket onödigt!-Jaha, när tänker du sluta upp med det här då har du tänkt? Osv..Behövs verkligen allt det där, ifrågasättas till en patient som redan är så underlägsen den kan bli? NEJ!!!! Det där är det absolut SISTA en patient med denna "problematik" behöver. Som om dom tror att detta är någon ovanlig hobby jag har, eller vad är det frågan om? Tror dom att jag kommer till dem istället för att hänga med en kompis eller bara leva ett äventyrligt tonårsliv? Jag F Ö R S T Å R INTE!!? Vad är problemet!? Jag sökte INTE efter att få känna mer självhat. Utan jag sökte främst efter vård, men även efter någon slags omtanke, när jag med ångesten upp i halsen, ännu en gång blev insläppt genom dörren in till den allt för många gånger besökta vårdcentralen. Det i princip sista som man sedan får höra när man ut genom dörren ifrån vårdcentralen går, är "Jag hoppas att vi inte ses igen, både för min & för din skull!". Ännu en bekräftelse på att en sådan doktor helst inte vill hjälpa mig, för jag gjorde ju trots allt illa mig själv, med flit dessutom! Där ligger man på en hård & kall brits, det där ångestadrenalinet som var "bedövningen" i händelsens stund, har helt avtagit & nu gör självskadorna så fruktansvärt ont. Samtidigt som jag även inte kan göra något annat än att fråga mig själv varför jag ännu en gång ens åkte till vårdcentralen.. Ifrån gång till gång så glömmer jag nästan bort hur ont bedövningssprutan gör, men jag vet att den gör ont, fast inte HUR ont! Nät det sedan blir på tal om det ska bedövas eller inte så kommer det där, vad jag skulle vilja kalla det för; "påståendet", eller ett så vidrigt hån "-du verkar ju vara van ser jag, så du kanske inte behöver någon bedövning?". Hade jag fått en käftsmäll istället för dom där orden sagda till mig, så hade nog faktiskt det varit bättre & gjort mindre ont, än att få höra det där!Sköterskan som jag träffat många gånger förr, såg paniken i min blick när bedövningssprutan åkte fram & hon säger förvarnande till doktorn; "hon är lite nål rädd!". Fast varför skulle doktorn bry sig om det egentligen? "Jasså, rädd för nålar är hon, men inte rädda för knivar!!". Är det verkligen så svårt att bara hålla käften stängd om man ändå inget vettigt har att säga? Jag undrar VAD som får doktorn att tro, att jag skulle må bättre av att få en sådan kommentar kastad på mig? Vad är det för människa till doktor som ens har mage till att säga något sånt? Till en underlägsen & maktlös människa! Till en dessutom fysiskt, psykiskt, trasig & rädd tonåring? Jag skäms över människor som dessa, dom ÄCKLAR mig!!! Jag, eller någon annan trasig själ som sitter fast i samma träsk, i detta träsk, vi förtjänar inte att bli sårade på detta viset! Allt pga den fortfarande, enormt, brutala, vidriga okunskapen inom sjukvården, men som generellt har sin rot i vårt samhälle! Mina sår (självskador) är PRECIS lika värda att tas hand om, som vad Agdas sår hon fick när hon högg sig i benet (olyckshändelse) är. Förstår ni vad jag vill säga? Jag är så uppriktigt förbannad, ledsen & uppgiven, efter all skit jag har fått ta emot av personal inom sjukvården! Jag är maktlös. Det är främst alla dessa doktorer, för jag kan på riktgt inte i skrivande stund komma på för att nämna NÅGON sjuksköterska, som har bemött mig på något liknande sett, som hur i princip de flesta doktorer har bemött mig på! Hade det inte varit för de fantastiska människor till sjuksköterskor som istället har tagit hand om mig på bra sätt, så vette tusan vad jag hade gjort av mig själv, eller med alla dessa doktorer! Jag önskar att jag kunde visa dessa doktorer hur stora, glipande, blödande sår som finns på insidan av mig. Jag önskar att jag kunde visa orsaken, tankarna som leder fram till mina medvetna, fysiska självskador. Då kanske dom inte tyckt att det var lika optimalt & proffesionellt av dem, att det första dom gör när dom kliver in genom dörren, är att idiotförklara mig, håna mig, & i princip skämta om mitt självskadebeteende, osv! Då kanske dom tog det hela på allvar & gjorde sitt jobb fullt ut & inte något slarv bara för att "dom måste göra det". Det är så skamfyllda syner att titta ner på sina armar & se att en läkare bara gjort något slarvigt. Att såren ändå glipar trots stygn, men bara några stygn, för det syddes inte fullt ut. Som om jag inte förtjänade ett helt igensytt sår.. Tack och lov så finns det som sagt sjuksköterskor, som sedan kan känna med mig & laga mina sår fullt ut. Dessutom så gör dom det med en utstrålning av välmening & omtanke, vilket blir en bekväm situation för mig & ett väldigt tryggt & behagligt avslut för mig som patient. Jag vill även påstå att en doktor som missbrukar sin makt, är den doktorn som slänger ur sig så fruktansvärt onödiga kommentarer, för att sedan påstå att sådant ska sägas! Men i själva verket så gömmer sig den människan bakom den ursäkten, att den är doktor & faktiskt kan, måste & får säga så. Men kan det inte frågad på något annat sätt, än ett sådant förfärligt sätt? För egentligen så skulle jag tro att dom inte riktgt vet vad det innebär att ha ett självskadebeteende! Om inte det, så måste det helt enkelt bara vara så att dom är totalt omänskliga & sånna borde inte ens få jobba med andra människor..Jag hoppas slutligen att alla dessa doktorer som jag upplever har gett mig så onödigt mycket mer smärta än vad jag har behövt, som har stjälpt mer än vad de har hjälpt.. Dom doktorerna hoppas jag en dag ska komma till instinkt & faktiskt göra sitt jobb med någon slags vilja av välmening & inte bara göra för att dom "råkar vara doktor". För jag upplever att välmening är det absolut sista som har visats emot mig som patient i alla dessa incidenter. Jag tycker synd om dessa människor, att dom är så okunniga, eller om dom nu kanske är så otroligt omedvetna om just denna destruktiva hantering av ångest. Det är så tragiskt & så hemskt, för sånt här ska inte ens behöva inträffa!! Jag vill inte behöva känna mig jobbig eller inte värd hjälpen. Jag vill inte någon fler gång behöva höra allt vad som jag har hört. Utan jag vill bara få den hjälp som jag har rätt till. Och slutligen, så vill jag även bara kunna få känna, att jag är den hjälpen värd också!Jag är faktiskt också en människa, precis som du. Och innan du dömer mig, tänk då på att detta kan drabba vem som helst. En dag så kanske det är din syster, bror, dotter, son, flick/pojkvän, mamma, pappa, nära vän osv, som drabbas av detta. För så länge något sånt här inte står en annan människa nära, så verkar det vara helt okej att bete sig hur som helst & vräka ur sig hemska kommentarer. Oavsett vem du är eller vilket yreke du har, så bör du tänka över det du säger. För verkligheten är den att endast en sån där kommentar, kan komma & bli det sista en människa behöver höra, för att tillslut överväga sitt liv!