Men hoppet var det första som lämnade mig...

Tomma löften, förfallna förhoppningar, trasiga relationer, tomrum till övers, rädslor som blir till verklighet, brustna förtroenden, smärtor som jag vant mig med... Jag visste att jag kunde lita på min magkänsla, för jag har varit med förr. Förtvivlande bleknar jag sakta bort, kopplas ifrån, inte samhörig längre. Jag kan ingenting göra längre, för nu finns inga förhoppningar kvar, sanningen har kommit ikapp. Jag vågar inte tro längre, inget blir ändå som det är sagt att det ska bli.  Jag har hoppats i så många år, kämpat mig igenom de jobbigaste dagarna i tron om att någon en dag ska kunna fylla det som är tomt. Men vad trodde jag egentligen? Jag visste att jag aldrig skulle bli något annat än lidandet värd. Jag låter inget komma mig nära inpå nu, för det fungerar inte, jag blir bara ännu mer förstörd då. Jag kommer bara att backa mer & mer, för nu är det bara mig själv som jag har kvar & som finns kvar. Jag gråter i min tystnad, sorgen väller sig över mig som ett tungt töcken & jag bara lever mig vidare i det. Tunga andetag som får mig att känna att jag i alla fall lever. Jag ser ingenting, jag hör ingenting. Precis som när jag som liten låg hopkurad i min rosa säng & skakade av rädslan efter att just ha tagit emot ännu en käftsmäll ifrån far. Det spelas upp om & om igen, jag relaterar & mina reaktioner är lika vid liknande situationer. Älskade lilla barn, om jag bara kunde få hålla dig i min trygga, kärleksfulla famn..  Det gör så förbannat ont, allting. "Det känns lite som att du har gett upp!?". Precis så, exakt så, gett upp. Jag har gett upp för tillfället. Jag klarar inte av tvära svängar & höjda röster utan några vettiga argument. Jag orkar inte höra på alla dom klagomålen som finns om mig, jag orkar inte höra hur kass jag är som inte klarar av att hantera livet. Jag behöver ingen som kritiserar mig, jag klarar det gott & väl, helt på egen hand. Den dagen en människa på riktigt kommer att älska mig, är väl den dagen då jag mest troligt inte ens kommer att leva. Varför skulle någon älska en sådan människa som jag? Det var precis så som döden sa till mig den dagen då han stod & flåsade mig i nacken. Ingen har kunnat älska mig, precis så som jag är. Det gör bara ont.  När dom som man aldrig trodde skulle kunna göra en så illa, gör en så illa, så gör det så ont & det är då som man tappar fotfästet på riktigt. Givetvis så tar jag snällt bara emot, packar ner skiten & går min väg. Inte ska jag vara till mer besvär för folket, absolut inte, inte för någon. Jag läste här om dagen att "du ska inte vänja dig vid att må dåligt, utan tvärt om". Men om man vant sig ofrivilligt då? Om andra påverkar en så pass mycket att det inte går att styra? Då var det ju såklart mitt fel, visste jag väl. Men så här var det inte jag hade tänkt mig att det skulle bli, men det blev såhär & resultatet är förfärligt. Jag trodde aldrig att man kunde komma längre ner utav en botten, tills jag nu insett att jag hamnat i en bottenlös botten. Jag är nog bara en skugga. Bara någon & ingen speciell. Kanske inte ens någon, snart. Det hugger ständigt i bröstkorgen & den ständiga känslan av att det inte verkar som att jag finns, den maler sönder mig. Samtidigt så är jag så van jag kan bli, att vara den som ingen förstår, som ingen kan ta sig an för att sedan stanna med. Jag har nog så många dömande ansikten emot mig, att jag nu lika gärna kan börja gå min väg. Det finns ändå ingen längtan efter mig. Ingenting, det är bara sår & tomma löften som finns kvar. Jag ville bara få känna mig älskad & något värt. Men det är nog att begära alldeles för mycket...