Man gör inte så..

Det där med att "allt har sin mening".. Är det verkligen så? Har allt som händer, en mening med sig? Jag vet inte, inte helt hundra i alla fall. Stundvis så känns allt så uppenbart, klart, naturligt & hanterbart, men det är bara stundvis. Över lag så känns allt så ovisst, grumligt, onaturligt & hopplöst. Liksom, upp som solen & ner som en pannkaka. Det var väl onödigt kan man tycka & ja, det är oerhört onödigt. Men vad gör man då när det inte ens är en själv som lyckas få kontrollen? När balansen är under all kritik & förmågan att vara uthållig, ha tålamod, inte ens existerar? Vad ska jag säga? Vad ska jag stoppa? Vad ska jag dölja? Vad ska jag sluta med? Vad ska jag börja med? När ska jag skratta? När ska jag gråta? Hur ska jag reagera? Hur kommer h*n att reagera? Vad förväntar sig alla dom andra? Vad vill jag? Vad kan jag? När & vad ska jag prioritera? När, var, hur, varför? Det exploderar inom mig. Allt rusar i 200 km/h & jag hinner långt ifrån, med i svängarna. Inte var jag väl såhär skör, det tycks jag inte minnas? Tuffare var jag ju i alla fall förut.. Har någon funktion gått ur, eller har jag kanske blivit bestulen efter vägen? På något sätt så får jag det hela att långsamt rulla på ändå, trots att det inte känns, så är det så. Jag känner att jag kanske har gjort mig förtjänat av allt som kommer emot mig. Ifall jag hade gjort något annat, så kanske det var något annat, något bättre, som jag skulle möta? Eller om jag hade sagt något annorlunda, så kanske det var något annorlunda jag fick till svar? Jag önskar vissa gånger att jag vore osynlig, för jag tror att allt hade varit mycket mer lätthanterligt då. Att bara känna sig osynlig, med vetskapen om att man inte är det, utan bara känner sig som det. Det, gör ont & DET är precis vad jag känner. Ett vandrande andetag, som inte synas, eller för den delen inte heller höras. Ett tyst andetag. Ett tungt andetag, som bara är ett andetag & inte mer än så, det är precis vad jag är. Det spelar ingen roll hur jag vänder & vrider på det hela, för varje mikromillimeter av det stora hela gör lika ont. Så för varje gång som jag är där för att försöka lyckas med att vrida allt rätt & på sin plats, så gör det ont att bara röra vid det. Men det gör dessvärre ännu ondare att sedan bara ha misslyckats med allt. Det var ingen idé att ens... försöka. Ifall det kan vara möjligt att födas med trubbel i sitt blod, så är jag alla gånger om, född med trubbel, i mitt blod.. Eller så kanske det är något som ingen ännu har upptäckt? Forskarna kanske har missat att det finns en smitta som bär med sig trubbel i sitt blod.. Mitt försvar blir att rikta varenda liten tagg jag är kapabel till att rikta, utåt. Den ödmjuka, glada, kärleksfulla, galna men ändå charmigt försiktiga, omtänksamma, mjuka, goda & den som alltid bara vill alla väl, hon som heter Meryam & hon som är jag.. Hon knuffas ständigt undan & ersätts genast med alla de sylvassa taggarna, som riktas utåt. Helt utan kontroll. Dom sticker, river & förstör allt det som jag är så rädd om. Människor som jag älskar jagas undan & skräms bort av alla dessa taggar. Men vad ska jag egentligen göra, när jag ingenting lyckas få kontroll över? När verklighetens faktum blir för tung för mig att bära & hantera. När det som jag helst bara blundar för, förvandlas till mardrömmar & som ändå finns kvar där, trots att jag blundar. Mardrömmar & katastroftankarna som maler sönder mig om nätterna. Släpp mig inte. Rädslan för att drömmarna inte "bara" ska förbli drömmar, utan att de kommer att bli verklighet, är en rädsla som dagligen skriker inom mig. Jag kan själv, men jag vill inte bara kunna själv. Jag vill kunna med någon annan, med hjälp vill jag också kunna. Men kanske är det för mycket att begära. Kanske är jag inget alternativ bra nog för att kunna sammarbeta med. Kanske har jag inte visat nog, sagt allt eller kämpat tillräckligt. Men JAG, jag vet med ALL säkerhet, att jag gör allt som står i min makt, utifrån mina förutsättningar, för att försöka anpassa så bra som möjligt, för allt & för alla. Men det blir bara fel, fel, fel. Inte ens det lyckas jag med, att inte förstöra stämningar. Jag gör allt jag kan, det blir fel. Jag gör ingenting, det blir fel. Jag är jag, det blir bara fel. Jag försöker vara någon annan, det blir bara fel. Det är nog bara så att det är J A G, som helt enkelt, bara är F E L. För alltså det gör ju bara SÅÅ ONT(!!) att hela tiden göra alla besvikna. När blir jag lämnad? Det är bara frågan det. Jag blir så rädd för att prata plötsligt ibland. Det kan kännas lite som att ju mer jag berättar, desto mindre kontroll får jag. Vad det än gäller. Öppnar jag upp mig så blir jag sårbar, jag är livrädd för att visa min söndertrasade själ, för att sedan riskera att bara bli bortkastad. Hur många steg bakåt är det för mig möjligt att ta, på en & samma gång? Jag försöker ju, det gör jag verkligen.. Jag är bara inte bra nog. Jag är bara otillr(äcklig). Det är kaos inom mig och det gör ont, det gör verkligen SÅÅ ONT(!!). Det gör ont för att det inte finns någon annan funktion än att hålla det inom mig. Jag kan inte göra något annat när jag känner som jag känner eller tänker som jag tänker. Jag kan ibland inte riktgt släppa in någon annan, för jag vill inte att någon annan ska behöva ta skada av det som skadar mig. Vill inte att någon ska se mig så svag som jag egentligen är. Blodfläckade koftor och den ständiga kampen mot tårarna. Göm mig. Glöm mig."Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ångest. Som om det är på grund av något som just hon eller han sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som jag inte längre orkar leva (så enkelt är det nu dessvärre alltför sällan). Som om man vill ha något. Som om man vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas lyssna: en anledning att leva. Det är att begära mycket. Det är att begära alldeles för mycket. Därför ringer jag inte till någon när jag inte orkar med mig själv. När ångesten blir för stor." Over and out.