Long time...

Det var ett tag sedan nu och varför det har blivit så, det kan jag inte riktigt svara på en jag tror att det ligger något bakom det. Det är nämligen och helt enkelt alldeles för rörigt i mitt liv just nu. Det låter som om det har skett katastrof, men nej, inte riktigt, fast nästan. Jag lovar, det behövs inte mycket för att mitt liv, som jag ska handskas med nästan helt själv, ska bli en katastrof i mina ögon. Det blir för mig en världskatastrof, alltså i min värld, i mitt huvud. Jag är inte kapabel till att handskas med för många (2-3) motvindar åt gången. Jag blir sådär alldeles för stressad, ofokuserad och som ett barn på nytt. Jag känner mig så liten på något sätt när jag utsätt för prövningar. Jag känner bara att nej "hur ska jag klara detta nu då?". Det har en tendens till att många gånger bli värre än vad det egentligen inte är, och det är nog det som förvärrar allt. Jag vill väldigt ofta fly ifrån verkligheten, eller alltså, jag känner bara att det är en alldeles för stor tyngd för mig, att ta och besegra de motvindar som fångar mig. Jag känner liksom bara för att lägga mig ner på marken, gråta och skrika "mamma hjälp mig", som när man var tre år och var livrädd för att börja cykla utan stödhjul. Man litade inte riktigt på att mamma skulle hålla fast, men hon sa ju det!? Och så plötsligt så kommer man upp på cykeln, mamma håller balansen åt en och cyklandet rullar på fint. Men så inser man plötsligt att mamma släppte taget och nu cyklar man själv!! Det är ju en skräck, för man hann ju trots allt tänka "men jag kan ju varken svänga eller bromsa? (typ) ). Iaf jag, blev nog skiträdd och skrek på mamma, och vips så blev man fångad i sista sekund. räddad. Lite så känns det nu. Jag är livrädd och ovanstående exempel, är precis vad jag hade velat göra nu. Tankarna är så många, och där i mellan så kommer känslor som - tvekan, ångesten, skammen, skulden, längtan, frustration, ilska, besvikelse, sorg osv. Allt känns som en enda röra, och mitt i denna röra så försöker jag att överleva, väja rätt, förstå, neka, erkänna och fram för allt leva. Men för tillfället, så känns det mesta bara så obeskrivligt mäktigt och onåbart. Jag finner sällan de rätta svaren hos mig själv, och OM jag gör det, så förnekar jag dem. Alla dessa förnekelser är vad som får mig att känna en sådan skuld och skam, att jag bara hade velat gömma undan mig en stund. Skämmas riktigt ordentligt i skamvrån, för helt seriöst; vem tror jag att jag försöker lura och VAD vinner jag egentligen på att ständigt fly ifrån det som i själva verket är mitt liv, något som jag faktiskt måste ta tag i? Bara en sån tanke, får mig att inse hur otroligt trångsynt jag är, på riktigt. Jag straffar mig själv för en skuld som inte är min att bära. Jag hoppar på mig själv igen och igen. Alltid.samma.skam. Vad håller jag egentligen på med? Det undrar jag väldigt och allt för ofta... Jag försöker finna de verktyg som kommer att bli min räddning i framtiden, men just nu så känns det som jag har funnit mer verktyg för att skada mig med, än vad jag hittat verktyg som hjälper mig. Jag vägrar låta mig själv få visa vad jag går för, vad jag kan och vad jag faktiskt har åstadkommit trots allt. För jag är rädd. Jag är rädd för det som är så naturligt, för det som alla människor förr eller senare gör i sina liv, det som faktiskt är något att lära av; - jag är livrädd för att misslyckas. För jag vet så väl, att jag fortfarande lever kvar i det förflutna, när det gäller att misslyckas. Klarar jag inget på ett första försök så blir jag så brutal emot mig själv, att det är pinsamt. VEM går igenom livet felfri? Vad jag vet, INGEN. Vem klarar ALLT helt utmärkt, den första gången en försöker? Det finns säkert någon, men de flesta gör nog inte det, faktiskt. Jag tror inte att det alla gånger och alltid som man försöker, att det blir 100%, jag tror verkligen inte det. MEN, vad jag tror och vad min hjärna säger till mig att tro, det är två helt olika argument kan jag lova. Jag vill påstå att jag pendlar i så stor skillnad som svart och vitt, för grått finns liksom inte. Det finns inget mellanting, ingen bana att mellanlanda på och precis så blir mitt mående också. Antingen så är jag glad, eller så är jag deppig, antingen så är jag negativ eller så är jag positiv. Jag vill kunna vara sådär neutral. Typ som himlen, när den är molnig och mulen. Antingen så är himlen solig, eller så gråter himlen och då regnar det, men sen när den är neutral, så är den varken glad eller ledsen, utan helt enkelt något i mitten av dessa två aspekter. Jag har aldrig och vet än idag, inte vem jag är. Jag är så osäker i mig själv och har därför på många olika sätt försökt att få bekräftelse, både på gott och ont. Det är något som jag faktiskt aldrig har reflekterat över förr, utan något som jag börjat uppmärksamma nu på senare dagar. Jag fick aldrig några större bekräftelser som liten och det är uppenbarligen därför som jag nu på äldre dar har sökt mig till ett sådant beteende. Jag skäms över det, men ändå inte, för det är lite både och eftersom att; för det första så kan jag inte rå för det faktum att min barndom var som den varit och därför så har jag bevisligen tagit till ett andrahandsval. För att fostra ett barn så bör barnet nog få en hel del bekräftelse. Eller det är iaf vad JAG kan tycka är något utav det viktigaste för ett barn. Men hur som haver, det som jag egentligen ville komma fram till och framföra i detta inlägget, är att jag har en hel del saker att få ordning på framöver, och det känns som sagt för tillfället bara väldigt pissigt och värdelöst. Jag har hört talas om att "Något som är värt det, är aldrig enkelt" och kanske är det så, jag vet inte men det återstår att se. Kram på er!