Livet - just nu..

Kroppen värker. Allt är stelt. Motivationen är långt ifrån på topp. Ögonen svider. Huvudvärken är brutal. Ångesten är mer regel än undantag. Illamåendet pga smärta i kombination med ångest = intag av mat, blir ett projekt i sig. Det är ett förfärligt, otacksamt arbete det här med att ”jobba-med-sig-själv”... Som att jag ska behöva brytas ner i småbitar, för att kunna byggas upp.. Tröttsamt. Utmattande. Värdelöst. Meningslöst. -Det är lördag, solen skiner & jag känner bara att.. det är så oerhört svårt att uppskatta det minsta, lilla ”vackra” i vardagen. Hade jag varit lite mer ”som mig själv”, ja då hade jag tagit vara på & faktiskt uppskattat att t.ex. solen skiner. Då hade jag njutit av värmen & tillvaron, men..  jag gör inte riktigt det. Det känns som att jag ”inte är någon att ta för sig” utav det minsta lilla positiva som erbjuds här i vardagen, eller livet överhuvudtaget. Stora såväl som små saker. Jag vet inte riktigt helt klart varför, jag så snabbt har fallit så hårt & inte ens anser mig själv förtjäna något gott, alls..?  Det är lite värre än vanligt. Det gör ganska mycket mer ont, än vanligt. Själen känns tom, det är mörkt i hela mitt inre. Mörkt & kallt. Det mesta känns ovisst & jag har svårt att behålla lugnet. Livet känns, livlöst. Jag borde ju åtminstone vara lite glad? Jag borde inte känna mig såhär ledsen. Jag borde verkligen inte känna mig såhär vilsen. Men jag gör det & det är hemskt.. Ja, på riktigt så jävla hemskt, att jag inte kan bestämma, styra & ställa, över hur (mycket/lite) jag ska känna... Hemskt att vara så bunden till enbart mörkret, nedvärderande tankar om mig själv & mitt eget värde. Varför kan jag aldrig tillåta & faktiskt ge ljuset en chans? Jag vill ju inte förbli kvar i detta eländiga mörker. Jag vill ju inte stanna kvar här nere & förbli till.. ingenting..? Jag vill ju också bli något. Något annat än, ett sjukdomstillstånd... Något som kan göra det värt för världen, att minnas mig.  Kommer jag någonsin att åstadkomma något vettigt här i livet? Kommer jag få göra något annat än att enbart överleva? Kommer jag verkligen att hitta mig själv? Kommer jag någonsin kunna bli en trygg & stabil, vuxen människa? Kommer jag att lyckas lämna mörkret för gott & faktiskt ge livet en chans? Kommer jag att kunna uppskatta livet, sådär mänskligt & fint, som så många andra verkar kunna..? Eller kommer jag alltid att behöva leva med den här trasiga, antisociala, störda själen, som är så satans besvärlig & som enbart förstör (för) mig...? Jag är helt slutkörd, jag känner mig inte delaktig i mitt egna liv. Utanförskap har blivit min nya livsstil & maktlöshet blandat med en gnutta apati, har blivit till mitt habitualtillstånd.. Det är sorgligt, hur så mycket kan bli så fel, för att människor som egentligen ska hjälpa, istället bara drar ner mig ännu mer. Stjälper mer än vad dom hjälper. Dömer mig innan dem ens har tagit reda på fakta. Det är en sorg för mig, varje gång jag möter min egna blick i spegeln - vart tog glimten vägen, den som alltid har lyst i mina ögon..? Vart tog leendet vägen? Vart försvann Hon, Jag - Meryam?  Som jag har sagt förr; Det är så förödande att förlora fästet och bara falla, utan att skriket från mitt inre hörs.. bara handlöst, falla. Djupt ner i kylan, mörkret och tomheten. En vilsen själ som omfamnas av meningslöshet. orkar inte. vill inte. kan inte. Det är så fruktansvärt, att förlora sig själv; förlora det liv som är mitt att leva men som jag är så satans begränsad av. Att förlora tryggheten i sig själv, sin framtid och livsglädje..