”-Life is a bitch & jag krigar den bitchen, in i det sista”

Nittonde Juni så anlände jag hit, hit till Boden. Nittonde Juni så kom jag hem. Idag, elfte Augusti, så har jag spenderat femtiotre dagar här i Boden. Hos familjen som ger mig allt det vad jag behöver & lite till. I början av Juni så var jag förberedd på att; ”jag kommer aldrig överleva denna sommar. Aldrig”. Men nu så står jag här, sommaren börjar lida mot sitt slut och.. jag lever! Men hur?  -Jo, tack vare att det finns medmänniskor som ser & hör mig. Tack vare denna fantastiska familjen. För vet ni?-Jag har skrattat i sommar(!!). Jag har levt livet i sommar. Jag har gråtit, brutit ihop i en öppen å trygg famn & sedan rest mig upp igen. Jag har lärt mig ungefär hela Boden, in och utantill. Jag och Wilma har byggt en flotte. Vi har badat, i en babypool såväl som i Svartsjön. Vi har fiskat, vi har fjällvandrat. Vi har raggat ett X antal mil med bästa Mazdan. Spridit glädje till andra människor, hejat på Sverige som gick vidare till VM-final i fotboll. Och vi har skrattat tillsammans så att magarna på oss har krampat!! Jag har hunnit med sååå otroligt många fantastiska, oförglömliga äventyr. Äventyr utav alla dess slag, med min allra käraste, bästa vän - min syster ifrån en annan moder.  Jag har fått vara jag, mig själv, till hundra procent & det är inte bara i sommar som jag fått/får vara det. Utan här så får & kan jag, bara vara mig själv jämnt - utan att bli dömd, utan att bli ifrågasatt. Utan några som helst problem. Jag har varit tvungen att stanna upp för att känna efter, för att känna om detta verkligen varit & är på riktigt!!(?). Mitt ”riktiga/friska” jag, har verkligen fått blomma ut till fullo denna sommaren. Jag har aldrig känt denna genuina känsla utav lycka, som vad jag har känt denna sommar. Sommaren som jag trodde skulle bli min död - blev istället min räddning! Det blev MIN sommar & ingen, lyssna, INGEN - är nog så glad & tacksam för det, som vad jag är!! Men... som jag nämnde tidigare; sommaren lider mot sitt slut. Vilket innebär att den fruktansvärda hösten står bakom hörnet & lurar. Den står där bakom hörnet, med sitt evigt långa mörker & väntar på mig. Den gråa, trista vardagen, som innebär möten hit & dit. Ensamheten som väntar på mig i Storuman, på Järnvägsgatan.. Separationsångesten är maxad & jag är så jävla rädd. Så fruktansvärt jävla rädd. Rädd för att lämna tryggheten, familjen, livet & åka tillbaka till den ort som enbart för mig, förknippas med negativitet & en jävla massa ångest. Rädd för att åka hem till ensamheten. Till lägenheten som jag hatar mer än mitt egna liv. Rädd för att misslyckas. Rädd för att bli sådär tom, ängslig & hatisk till livet, som bara jag kan bli... Det är mycket i mitt huvud, som ständigt snurrar runt & runt & som gör mig fullständigt panikslagen. Jag önskar absolut INGEN, denna otrygghet som jag känner inför att återvända till Storuman... För tro mig, det finns verkligen INGET(!!) som är bra för mig där... Det är verkligen något som jag kommit fram till under denna sommaren.. Framtiden känns så oviss, att jag bara vill fly verkligheten för ett tag. Jag känner mig maktlös.. än fast jag vet, att jag inte går ensam nu längre. Länge tänkte jag att; ”-Någonstans, någon annanstans finns det en plats där jag ska kunna andas ut. Slappna av. Finnas till. Bara vara.”  Och tänk att jag har funnit den nu. Jag vet var den är nu, det visste jag inte förr. Jag har bara tänkt att.. det måste finnas något bortom detta förfärliga mörkret. Livet måste innehålla något mer. Det får inte vara ödelagt och sedan inget mer. Jag tänker inte tillåta det. Allt det jag gör, allt det jag försöker göra, är en inriktning mot att livet kan (måste) få en mening. Allt detta smärtsamma, allt detta hemska jag går igenom, det är för att jag vill tro på att det kan bli annorlunda. Det bara måste bli annorlunda! Jag säger rätt ofta att jag inte vet hur länge till jag orkar kämpa.. Att; ”-det måste vända snart, för annars ger jag upp.” Men jag vet att jag kommer att fortsätta. Det kan få bli jävligare & ännu jävligare än jävligast. Jag vägrar fortfarande att ge upp. Jag har inte kommit såhär långt, bara för att komma såhär långt!!? Jag ska ut ur denna skit. Jag ska fan i mig ta mig ut ur det här.. om det så är det sista jag gör, så ska jag fan bara göra det! Jag har träffat botten med huvudet först, jag har slungats mellan toppen & botten, såå många gånger. Jag har legat på botten. Jag har varit begravd på botten, under botten. Det gör ibland så ont att jag inte vet hur jag ska klara av att andas. Jag lever i ett brinnande helvete som hela tiden bränner mig levande. Det tar inte hänsyn till tid eller lidande. Det spelar ingen roll att jag har mått så dåligt, så länge. Det visar ingen empati alls, för att jag mår fruktansvärt. Det slutar inte, bara för det. Elden slocknar inte för det. Elden slocknar först när jag släcker den. När jag tillåter den att finnas. Först då, så kan den försvinna... I denna eviga strid. Kamp. I detta brinnande helvetet så bara fortsätter jag emot en morgondag som jag inte vet någonting om. Mer än att; -Jag tänker fan i mig vara med och upptäcka den. Livet måste vara mer än det här. I misären finns ljus. Jag är så svag att jag knappt kan andas. Jag har aldrig varit starkare. Det finns ingen garanti, men jag försöker överleva en dag i taget. Jag gör allt vad jag kan & lite till i hopp om att en dag vinna mitt egna liv tillbaka! Ta hand om er, ta hand om varandra. Något litet, som bara ett ”Hej” kan vara livsavgörande. Tänk på det mina vänner, det behöver inte vara något stort. Lite tid, en kram, ja som sagt; -Det som du tycker är litet, kan betyda enormt mycket för den som inget har. Vi har bara ett liv & det måste vi på ett eller annat sätt, försöka göra det bästa utav, i medgång såväl som motgång..Kram på er!<3