Lever som vi lär

Jag har tänkt på en sak... Alltså ifrån starten av en människas liv så börjar det så småningom att komma på tal ifrån den som fostrar ett barn, att man ska vara sig själv. "Låt ingen trycka ner dig, du är unikt skapad, du är älskad precis som du är, du är perfekt på ditt egna sätt, du duger som du är, stå på dig" osv.... Som barn så fick jag väl inte riktgt höra något sådant, men i skolan så var det där emot rätt så mycket prat om sådant. Likabehandlingsplaner som skolorna har, det var liksom hur jag fick en bättre insyn på det hela. Men nu såhär i efterhand, när jag blickar tillbaka på hur det var DÅ & hur det är NU, så undrar jag egentligen bara ifall de där viktiga punkterna i nu t.ex. skolans likabehandlingsplaner, gäller inte dom rent allmänt? Liksom i vårt samhälle? Jag kan tycka att det är ett ganska så "basic" material att använda sig av, för att visa hur vi i vårt samhälle ska vara emot varandra osv. Att känna att man inte hör hemma någonstans, inte passar in någonstans, eller överhuvudtaget ens har någon plats i detta samhälle, är precis vad jag helt ärligt känner. Alla dessa omänskliga ramar som tyder på att man ska vara si eller så, eller alla oskrivna regler om hur man ska vara när man är bland andra människor. Jag kan ju rent spontant bara säga att, över lag så skiter jag faktiskt fullständigt i hur ANDRA gör eller är, jag är nämligen inte "alla andra". Man skulle väl nyss vara den man är? Det är ju så man fostrar ett barn "va den du är, för du är du", men varför finns det då massor med olika typer av normer & beteenden som säger att en människa är si eller så? För som det verkar vara så klassas man tydligen som normal om man följer precis ALLT det vad som samhället säger att man ska göra! Här blir inte 1+1=2, vad jag kan tycka & se iaf... Hade det inte varit för att jag blev sviken av samhället när jag var som mest oerfaren & skör, så hade jag vågat stå på mig så mycket mer än vad jag gör nu. Jag har börjat se mer & mer, förstå mer & dessutom ännu mer än vad folk tror eller kan tänka sig. Jag ser igenom det mesta & med den hastighet & "nyfikenhet" jag har på mina medarbetare i mitt huvud, så fixar jag snabbt fram misstankar eller egna uppfattningar som gör att jag sedan kan dra en slutsats. Ibland så önskar jag att jag var helt blind på denna front, men nu är inte fallet så & det kan väldigt ofta göra ont. "Det man inte vet, mår man inte dåligt av" & precis så är det. Jag vet mycket som jag nog hade mått bättre av att inte få ha någon vetskap om. Den så kallade mänskligheten skulle jag vilja påstå är ett enda stort mörker... Jag har tyvärr blivit en sådan som trots allt styrs mycket av andra människor, just för att min egna tro på mig själv är under all kritik. Det beror bland annat på att jag aldrig fick någon information om mina rättigheter. Men bara för det, så betyder det inte att jag inte står upp för mig själv, för det gör jag ändå till en ganska så stor del. Jag blir så innerligt, vansinnes förbryllad över alla dessa "detta är inte normalt". Vadå inte normalt? Nähää, jag är inte en människa? Jag kanske inte ens är från planeten jorden? Nej men just precis, jag är en utomjording utklädd i en människodräkt.. Seriöst? Jag undrar när värderingarna i detta samhället ska bli en verklighet & inte bara förbli som vad det är nu, en massa osanning, som om allt det där som ska gälla, bara är någon prydnad. Jag tål inte människor som endast har ett endast argument, som "detta är inte bra, inte normalt", men snälla.. varför ska man ens påstå något till någon annan människa, som man för det första inte känner eller vet något om. Varför ska man säga till en människa vad som blir bäst för den, när man inte ens vet vem människan är? Sedan att säga åt någon att sluta upp med något "onormalt" men inte har något annat "normalt" alternativ att erbjuda. Alltså till vilken nytta? Snacka om att förminska en människas strategi(er) för att främst kunna överleva, men även leva. Så länge det inte skadar någon annan, eller bryter emot detta redan upp&ner vända samhällets regler, så kvittar det väl? Vill jag göra något, så gör jag det. Då behöver ingen moralmänniska komma till mig & påstå vad jag ska göra eller inte göra. För det mesta så är jag väl medveten om vad jag gör.Utifrån mina förutsättningar, kunskaper, erfarenheter & drifter, så gör jag dagligen mitt yttersta för att ens våga visa mig ute bland andra människor, för jag känner mig inte välkommen, inte för fem öre. Det skulle jag även vilja påstå att jag inte är heller. Om nu jag skulle gå in på en affär i kortärmat & folk skulle se mina ärr (det har redan hänt fleeeera gånger), ja dååå skulle det börja tisslas & tasslas "ooojj, tittaaaa, seee på henne där borta". Jo men verkligen, jätte trevligt att vara bland folk när dom pratar OM mig, istället för MED mig. Varför blir inte en människa vars arm är gipsad, lika uppmärksammad? Är det normalt att ha gips? Ja, jomen just precis, DET ÄR JU NORMALT(!!!!) så då är det inget att börja jaga bort. Men en människa som mig, med ärr, det är ju inte alls normalt, så det skrämmer man genast bort. Alltså har inte folk mer vett än så? Nej, tydligen så är det verkligen så illa. Folk förväntar sig så otroligt mycket, att alla ska vara "som vanliga", att allt ska se ut som det är "tänkt" att det ska se ut. Helt seriöst, för att vara sig själv i en värld som gör ALLT, för att du ska "vara som alla andra", det är omöjligt. Det är SÅ otroligt tufft. Jag undrar även om det skulle ha varit annars, ifall om ord lämnade psykiska sår efter sig, kanske hade folk varit mer försiktiga i vad dom sa då..? För alltså ibland så undrar jag om vissa människor ens är medvetna om vad dom faktiskt orsakar hos andra människor. Jag blir alldeles förskräckt många gånger & jag undrar bara hur det hade sett ut om jag hade betett mig på något liknande sett, fast utifrån det "vanliga". Det skulle inte alls vara acceptabelt, men att behandla en sån som mig, som om jag vore en utomjording det är helt okej, eftersom att jag "inte är som alla andra". Kom inte här & säg att man ska vara den man är, för det har jag insett att, det är nog totalt meningslöst att ens försöka, för du blir i slutändan trots allt bara bedd om att "vara normal". Nej, jag blir bara förvirrad av allt detta & jag tvekar knappt längre på att bara ta jag, mig själv & jag för att sedan bosätta mig i skogen. Där får jag nog åtminstone gå utanför min dörr utan att någon ska hoppa fram & tala om för mig att "ajabaja, såhär får man inte göra, du har något fel, gör som alla andra, men glöm inte att vara dig själv". Hahaha, alltså FUCK NORMAL!!!!!Varför jag ens börjar tänka på & skriver detta, är dels för att detta störningsmoment alltid är med mig. Det är mer eller mindre varje dag som det bara byggs på & förtydligas ännu mer, hela tiden på. Men nu sedan allt som har varit & det som jag har råkat ut för inom vården, så har jag börjat tänka mer & mer på detta. Det har satt igång så otroligt många tankebanor i mitt huvud & jag blir inte klok. Sköter du ditt så sköter jag mitt & så kan vi på varsitt håll leva så som vi tycker passar oss själva, okej? Så, bra, tack!:)