"Letar mönster i gatan, ibland ser jag ett system, ibland ser jag vart jag skulle, ibland ser jag bara sten."

Det är som att tvingas lämna land, tryggheten - för att bege sig ut i det okända, ut på det öppna havet en natt när stormen yr som allra värst. Det är som att falla över kanten & just så pass klara av den hårda smällen, landningen. Det är som att bli utstött ifrån ett kompisgäng, ingen vill ha mig. Det är som att tala till de döva & som att vinka åt de blinda. Som att ge allt, men lik förbannat, så får jag till varje pris - inte något tillbaka. Som att bli hånad i sina försök till att endast försöka vara människa. Vill vara som "dom andra", vara som "alla andra", bara få passa in, känna att jag räcker till. Jag har förstått att det är läskigt att röra vid mig, men snälla se bortom det som skrämmer. Se mig, se mitt liv & bara mitt liv, inget annat. "Snälla se mig, hör mig, rör mig - hur svårt kan det va?"  Jag är inte farlig, jag är inte som du tror - jag är bara väldigt vilsen. Jag är inte min bakgrund, diagnos eller destruktivitet - jag är bara människa, precis som du.. Jag vill inte ha något som inte finns, jag vill ha något som finns. Något som jag vet, finns. Jag vill ha ögon som ser, öron som hör, en famn som tröstar, skratt som berör & lite (mycket) tillit, för just nu ÄR jag så skör. Så skör att varje liten vindpust blåser mig omkull, om jag då ens hunnit börja försöka ta mig upp ens en gång. Så skör att tårarna ständigt ligger vid ögats kant & bara väntar på att få trilla omkull & ned för mina tunga kinder. Så skör att stressen ständigt står & stampar, i väntan på att få börja springa, runt & runt & runt - att få göra mig galen. Så skör att rädslan inte längre är något som dyker upp lite nu & då, utan rädslan är vad som har blivit min utgångspunkt.  "-Tänk om jag säger något fel? Tänk om jag inte förtjänar ditt eller datt?  Jag skippar nog handlingen idag, ut ifall att jag skulle börja må jättedåligt inne på affären.  Tänk om jag gör bort mig? Tänk om jag sviker någon? Tänk om den personen hatar mig, men inte vågar säga det?  Oj, nu kanske jag är jobbig, i vägen. Jag borde nog bara vara tyst. Hela världen hatar mig nog. Det är bäst jag håller mig hemma.  Vågar jag sova. Kommer jag att vakna inatt kanske? Har jag betalat räkningen? Kommer pengarna att räcka?  Fan, verkade jag ointresserad nu? Var jag otrevlig nu? Varför sa jag ja/nej - nu hatar h*n mig.. Kan jag se ut såhär? Vad kommer h*n nu att tro? Vad ska jag svara ifall h*n säger så?"  Det tar verkligen aldrig slut & det står verkligen aldrig någonsin still, i mitt huvud. Jag vet inte hur man litar på folk längre - kommer jag någonsin att våga släppa in någon ny människa i mitt liv? För jag menar, tänk om människan (vilket är mest sannolikt) inte skulle orka med mig, alltså bara lämna mig? Sådant klarar jag inte av längre, det har hänt så många gånger & för varje person som gett upp mig, desto mer trygghet har försvunnit hos mig själv. Desto mer självrespekt har jag förlorat. Desto mer har jag sjunkit, gråtit, hatat, gett upp & andra har bara förstått mindre & mindre. Egentligen så önskar jag inte någon annan själ i världen, samma mörka öde i livet som vad bland annat jag fick - MEN, samtidigt så kan jag ibland bara inte låta bli att önska att de som vägrar att förstå, själva faktiskt blir drabbade! Inte bara att de får lite ångest & sen slutar allt lyckligt & de mår bra igen, NEJ!; -Utan att de blev drabbade av exakt samma sak som mig! Att vara fast i det oändliga, att inte ta sig någonstans i livet, att tvingas börja om på ruta ett, gång på gång på gång på gång & att bara bli förnedrad & sopad under mattan, av vårt så kallade "samhälle". Så kanske folk skulle sluta döma, för tro mig när jag säger att - det är INTE så jävla lätt!!!!   Det handlar om att här sitter jag & framstår som en otacksam, tjatig, negativ & odräglig tonåring som "inte vet någonting" - men som i själva verket bara mår jävligt dåligt & är fruktansvärt desperat efter att hitta något att faktiskt leva för? Det handlar om att här sitter jag & inte känner ett skit inför framtiden & förresten... vad är det? Framtiden alltså? (Ja, precis. Jag tror du fattar vad jag vill säga). Det handlar om att här sitter jag & känner mig som ett satans misslyckande - många av alla dom som är jämnåriga med mig, dom tar studenten till våren! Jag då? Jo, här sitter jag 18, snart 19 år ung, sjukskriven innan jag ens hunnit komma ut i arbetslivet!? Bravo, nästan värd en applåd va?  - NEJ, absolut inte & vet ni!!?!?? Det känns förfärligt att hela starten liksom bara ställdes in, kanske till & med togs bort helt & hållet för min del! Vad vet jag? Men så känns det iaf.. Liksom, medan många till våren springer över en utav livets alla mållinjer & skriker "för vi har tagit studenten, fyfan va vi är bra", så står jag här som en mänsklig version av sorg & viskar "för jag passar inte in någonstans, fyfan vad jag är sämst" tyst för mig själv. Det hade varit en annan sak om jag själv hade valt detta, alltså ifall jag BARA hade varit så äckligt skoltrött & valt att hoppa av. I detta fall, mitt fall, så handlar det om att mitt mående har valt detta åt mig.  Satt stopp för mig, blockerat min väg till trappan som alla de andra, vackra studenterna ska få gå ned för. Jag blir endast hänvisad, till nödutgången... Nog är världen allt bra orättvis ibland va? Jag har tröttnat på att tjata på vuxna människor, tröttnat på att skrika så pass att rösten tillslut inte längre orkar göra sig hörd. På att se egocentriska människor ta beslut som absolut inte gynnar mig eller mina förutsättningar för fem öre (även fast det många gånger faktiskt är just det som de borde göra). Jag har tröttnat på allt suckande, pustande & stönande ifrån människor som endast tycker att jag är sååååå jävla dryg som heeela tiden måste hålla på & klaga på precis allting! Och där vill jag endast poängtera en sak; - jag klagar inte, jag säger som det ÄR!! Jag tvingar ingen att tycka som jag tycker, eller  att tänka som jag tänker, utan vad jag vill & vad jag begär, är att bli bemött med respekt, förståelse & acceptans för den individ som jag tyvärr råkade födas till att vara!  Och förresten, bara en sista sak nu, som jag vill att ALLA som läser detta ska tänka på en extra gång idag; - INGEN kan göra ALLT men ALLA, kan göra NÅGOT!