Leave

Jag får ständigt försöka distansera mig ifrån det kaos som finns inom mig. Ifrån alla beslut som jag egentligen måste fatta, alla tankar som jag vet att jag måste våga tänka. Det är så mycket som ligger framför mig & som dagligen påminner, drar ner & begränsar mig! Jag har svårt för att förstå, svårt för att hitta något mellanläge. Det finns inget mellanläge, det är svart alternativt vitt - allting.  Jag blir tokig på att inte kunna finna någon balans i min vardag, på att antingen vara on eller off & att aldrig kunna känna mig tillfreds i mellan dessa två. Jag är trött på att se mörker & att bära tyngden av så bara min egna kropp. Jag känner mig avtrubbad den ena dagen & reagera på ALLT, den andra dagen. Jag kan vara rastlös en hel dag & ligga likt förlamad den andra dagen. Jag är rädd för tröttheten, för den innefattar en extra stark skörhet, mottaglighet & sårbarhet hos mig. När jag blir trött, så blir jag oftast inte bara fysiskt trött, utan mest psykiskt trött & det är minst 10 gånger värre, än att vara fysiskt trött. Den tröttheten har jag lärt mig, är flera gånger starkare än min vilja. Oftast så avstår jag saker som jag vet gör mig psykiskt trött, dels för att jag vet hur jobbigt det är, men även för att jag ibland inte alls känner för att utmana mitt psyke allt för mycket. Det är inte ofta som andra ens en gång kan förstå hur det faktiskt är för mig & hur påtagligt allt blir för mig i såna situationer. Med skyhög ångest & med en puls som är alldeles för hög, så är det alltid jag som måste anpassa mig efter allt det andra.  Alltid jag som måste förstå, alltid jag som måste tänka om, alltid jag som måste ändra, alltid jag som måste göra. Måste hit & måste dit - fan så less jag blir alltså! Jag har alltid varit den som gjort det mesta, tyckt om det mesta & den som framför allt, har ORKAT, det mesta. Men som jag skrivit innan, så har vi alla en gräns. Det gör mig bara så förbannat less, att bara hälften vore nog. När ska jag få uppnå mina drömmar? När ska jag få känna mig nöjd, tillräcklig, lugn & trygg? När ska jag få något tillbaka för allt mitt slit? Aldrig, för det är ingen annan som kommer att tacka mig för allt det som jag gör. Jag är bara så dum som tror att det vore så - att allt som jag gör, är för någon annan. I själva verket är det bara mig själv som jag har att skylla på i slutändan, och ingen kommer att tacka mig. Jag önskar att jag vore någon annan, någon bättre & någon som var mer värd än vad jag verkar vara.  Inget lär förändras efter att jag har fått min andra diagnos på papper, förutom att jag har ännu en anledning till att hata mig själv. Det är knappast någon annan som kommer att ta sig tid till att läsa på & försöka förstå mig & den diagnosen. Utan jag kommer att få fortsätta leva med alla skamsna skulder om att "hade jag gjort si eller så - så hade det inte blivit såhär. Då hade jag kanske inte haft det här eller det där problemet" osv... Jag vet ju inte anledning 100% till varför jag fick just dessa två diagnoser som jag en har (ADHD) & den andra, som jag snart mest troligt också kmr få på papper. Men det jag vet, är att jag skuldbelägger mig själv för dem. Fast egentligen så tror jag inte att det är diagnoserna som är problemet, för det är dom inte (jag är i själva verket inte mina diagnoser), men problematiken som dem medför, är där emot ett x antal problem. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Kanske blir det bäst att följa rådet att flytta iväg här ifrån, bara lämna allt & dra. Jag har ändå inget här att göra, fast de har jag iof inte någonstans längre, känns det som...