Låt mig förklara..

Okej, jag känner att jag behöver ge ett litet förtydligande angående mitt senaste inlägg, eftersom det verkar ha blivit något litet missförstånd.  Till att börja med så vill jag förklara att varför jag ställer sjukdomstillstånd emot varandra, är av den simpla anledning att jag vill kunna tydliggöra för dom som inte förstår. Till dom som inte förstår att cancer är lika dödligt som borderline, depression lika dödligt som diabetes; men det som jag  då starkt vill förtydliga, är att jag INTE är ute efter att förminska någon utav sjukdomstillstånden, bara för att jag använder det som ett exempel. För som sagt, mitt argument är att båda sjukdomstillstånden är precis lika allvarliga & kräver samma typ av "seriös vård". Ingen kan väl neka det faktum att det faktiskt är lättare att bli tagen på allvar, ifall man söker vård för att man misstänker ett hjärtfel, till skillnad ifrån om man kommer in till vården för att man misstänker/har en depression. Jag säger inte att det INTE förekommer, man jag tror inte att det förekommer lika ofta, som vad det gör när det gäller en deprimerad människa. Jag menar, det är ju lättare, att med hjälp av t.ex. teknik undersöka ett misstänkt hjärtfel, än att med teknik undersöka en misstänkt depression, inte sant? När det handlar om depression så krävs väl mer en seriös läkare, någon som kan lyssna noga & faktiskt ta in det som patienten säger. Förstår ni?  Eller om man kommer in till sjukvården med ett brutet ben VS om man kommer in med fysiska självskador. För om man söker vård för ett brutet ben så röntgas det, läkaren har dels förståelse för patientens smärta, sen så får man gips & sen så läker det, förhoppningsvis. Hur många gånger tror ni inte det har hänt att jag kommit in till sjukstugan med självskador & har fått höra de mest brutala, absurda kommentarerna ang att jag skurit mig själv? Tror ni att alla läkare har haft förståelse för mig? Nä, lååångt ifrån alla läkare har behandlat mig med samma respekt som vad dom skulle ha behandlat en patient med ett brutet ben. -Jag har blivit sydd utan bedövning. Blivit nekad suturering för att; "du har ändå så många fula ärr, så de kvittar om vi syr det här, det blir ändå fult". Läkare har sagt till mig att jag skulle kunna uppträda som fakir, på ett nonchalant sätt frågat om "jag inte kan hitta en annan hobby". En läkare bad mig att sköta mina psykiska problem på dagtid, sa i princip att jag inte var välkommen på kvällstid, och att det var psykiatrins jobb att ta hand om mig. En annan vägrade in i det sista att tillkalla doktor för att "doktorn kommer bara om det är akutpatienter". Jag har fått höra att jag inte kan hålla på & "tramsa på det här viset hur länge som helst", att jag borde ta tag i mitt liv. Att jag inte ska klaga på smärta vid suturering för att "jag får skylla mig själv", eller som en doktor sa "hur kan du vara nålrädd men inte knivrädd?". Jag var inne med en kompis som skadat sig & då påstod samma läkare som jag hade träffat någon kväll innan, att det i princip var mitt fel & att det var jag som hade lärt min kompis att skära sig?!?!? -Det finns myyyycket mer som jag skulle kunna nämna, som doktorer & vården generellt har sagt till mig. Då menar jag primärvården såväl som psykiatrin. Jag tror knappast att en läkare i vanliga fall skulle säga till någon med ett brutet ben att "men du kan gå utan gips för du får faktiskt skylla dig själv att du klättrade i trädet. Du visste att det var farligt" eller vad tror ni? Skulle en läkare göra så? Nej, i vanliga fall, INTE.  När det kommer till någon som är psykiskt sjuk så är det lättare för en läkare att bara säga att "man ska skärpa till sig", att ens lidande inte är på riktigt, bara för att inget går att ta fram via ett blodprov eller liknande. Jag går inte efter någon som helst fakta, utan vad jag nämner här & nu är erfarenheter, mönster & beteenden som jag har sett hos ett x antal läkare/sköterskor inom vården. Det här är mina personliga åsikter & upplevelser som jag delar med mig av, endast utav den anledning att jag vill kunna förmedla till de omedvetna, hur jag som patient har upplevt vården. Jag gör det inte för att bestämma att någon ska tycka si eller så, för att alla får tycka & tro precis vad dem vill.  Jag är som sagt inte ute efter att få folk att tro att jag blundar & är omedveten om att vården för fysiskt sjuka inte heller funkar alla gånger. För jag vet att den vården inte heller alltid fungerar som den ska. Oavsett vad man är sjuk i, så bör man ha rätt till den vård som ska förminska en patients lidande så gott som det bara går! Ingen människa förtjänar att bli nekad vård som den behöver eller att få sitt lidande förminskat. Oavsett vad - så bör alla människor bli behandlad med exakt samma respekt utav vården, men tyvärr så är det inte så & DET vill jag ha en förändring på!!