Låt bara vinden få vända..

Efter nattens bravader, sjukstugan till 03:30 & 19 stygn rikare, så ställer jag frågan - kommer jag någonsin att bli fri? Kommer det någonsin att klarna för att förbi relativt klart? Kommer jag någonsin att kunna älska mig själv? Och kommer någon annan någonsin kunna älska mig?  Det är så mycket som jag tvekar på just nu & allvarligt talat så har jag så svårt för att ens våga hoppas eller tro på något. Jag vågar knappast lita på andra människor, jag vågar inte lita på vården, på att hjälp finns att få eller på något överhuvudtaget. Jag vågar inte tro på att jag någonsin kommer att kunna stå stabilt, med båda fötterna på jorden. För säg mig någon, vad man gör när det som en gång i tiden betydde något, helt är borta? Jag har förlorat tid & rum, människor som jag tycker om är så långt borta & jag vet inte längre vad som är gott eller ont.. Jag sitter dag ut & dag in i min ensamhet & bara väntar på att vinden ska vända, men helt ärligt så vet jag inte hur länge till jag orkar hålla på som det är idag.  Jag är så självkritisk, jag har sådana beteenden som ibland skrämmer mig själv, jag plågas av mina egna tankar & framför allt, så skriker jag dagligen på en hjälp som inte verkar vara möjlig att få. Folk förväntar sig så mycket utav mig, att jag alltid ska orka, att jag ska orka allting "för jag har ju orkar förut". Nej, jag orkar inte. Jag orkar inte vara trött, jag orkar inte känna mig rastlös & ständigt få panikångest, jag orkar inte tvinga mig själv till precis allt, jag orkar inte vara jag längre. Jag är så trött på mig själv, att det inte ens går att förklara. In & ut på sjukstugan om nätterna, plåstra, sy & lugnande piller som ska få min hel spända kropp att slappna av för en timma eller två. Jag letar desperat efter någon som orkar ta sig an mig & mitt trasiga, kaosiga liv, men förr eller senare så vänds bara en rygg till mig. Det är precis vad bland annat psykiatrin har gjort & här står jag ensam kvar, 18 år & totalt maktlös emot ett samhälle som endast gör allt för att se sina unga misslyckas gång på gång. Snälla vad är detta för något? Jag ber om endast en sak & det är att få någon som för mig ska kunna visa någon slags rimlig väg att gå på. Någon som kan tala om för mig om allt jag undrar över.  Men som vanligt, jag begär alldeles för mycket. Det är precis så jag känner, att jag bara borde hålla käften, för folk är så trötta på mitt eviga tjat om ditt & datt. Och jag förstår, jag är rätt less även jag. Less på att aldrig få rätt hjälp, rätt medicin, rätt hand att hålla. Jag verkar inte förtjäna bättre än så här, helt enkelt. Det gör så förbannat ont, att se & känna hur en själv sjunker djupare & djupare för varje dag som går. Känna att hur än jag försöker, så lyckas jag aldrig någonsin ta mig upp över kanten. Jag faller gång på gång & har gjort det i över 5 års tid nu. Jag lyckas nog aldrig framhäva hur otroligt tungt det faktiskt är, för allt ser nog så mycket bättre ut än vad det faktiskt är. Jag gör inget annat än att gråta i timmar, sova, vakna, gråta, kämpa, gråta, sova, gråta, osv. Det har bara blivit sämre de senaste veckorna & nu står jag här & frågar ytterligare en gång mig själv; måtte vinden inte vända snart? Det är tufft att behöva göra & klara av allt själv, speciellt när jag 90% av tiden är rädd för mig själv. För vad jag kan sätta mig i för olika tänkbara situationer. Allt känns endast som en mardröm & jag ropar ut så högt jag bara orkar, ett sista ord - hjälp mig, snälla se, hör, hjälp mig. Jag orkar inte...