L o s t and not f i n d

Förminskade känslor, förminskade tankar. Varför förstår jag inte? Allt hänger på mig; dom förstår inte, för jag förstår inte. När ska jag finna min plats? Den platsen som är tänkt för mig, bara för mig. Fast.. finns den ens? Jag hamnar i mellan, för mycket åt höger, nej inte så långt åt vänster nu. Varför passar jag aldrig in där alla andra befinner sig?Livet fortsätter att dagligen ge mig prövningar, utmaningar, som bara känns överväldiga. Är dom ens menade för att klaras av? Tror nog inte det. För det känns bara som ett hån, ett enda stort humor löst skämt & jag känner mig bara urkass som inte klarar av dem. Varför skulle det bli såhär för? Vad har jag gjort, som är så illa att jag förtjänar att bli smutskastad på, såhär grovt & så känslokallt..? Jag känner redan nedvärderande känslor, jag vet redan hur själen kan smärta & hjärtat brista, så varför måste jag få ta det om & om igen? Jag vill inte vara i vägen längre, jag vill inte vara problemet i alla sammanhang, jag vill inte stjälpa, jag vill bara på något sätt kunna hjälpa... Hjälpa till för att jag ska kunna bli förstådd & inte missförstådd. Jag ser igenom blickar, attityder, beteenden, bemötanden, tonlägen, allt. Det gör ont, så obegripligt ont, att ständigt se människa efter människa tappa hoppet om mig. Det gör ont att jag inte orka vara stark utåt, för det är precis vad som har hållit ihop mig i så många år. När blev jag så här komplicerad? När tappade jag greppet om min kontroll? Jag har blivit någon jag aldrig någonsin ville bli. Jag har blivit min egen värsta mardröm. Släpp ut mig, väck mig. Orden har tystnat & vad finns nu kvar? Kanske gråten, kanske ingenting. Jag kvävs, jag svimmar, jag dör; Om och om och om, i g e n. Det är ingens fel, det är bara mitt. Det är bara min smärta, mina tårar, mitt mörker. Mina fotspår, snälla gå inte i dom, för dom är mina & min smärta får inte någon annan bli en del av. Jag vill rädda världen, rädda mig själv, men jag räddar inget alls, för jag är bortom tid & rum. Rösterna har tystnat, det är nog ingen som saknar mig (längre?). Kanske märktes det inte att jag faktiskt försökte att fånga chanserna, fånga livet. Fast det om något, var ju det enda som jag försökte med; jag är för otydlig också. Men varför trodde jag att inget kunde bli värre? Vart var jag då? Vart är jag nu? Jag famlar omkring mellan allting & ingenting, rycker i varje synlig dörr, springer tills dess att mina ben inte bär mig längre. Marken fångar mig, det gör ont, nej det gör inte alls ont - jag känner ingenting längre. Förblindad av längtan till att hitta hem, vem lurade ut mig hit? Jag vill hem nu. Förlåt, jag skulle aldrig ha låtit mig själv gå så här alldeles för långt. Jag måste gömma undan mig själv, tänk om någon ser, jag vill inte bli lämnad mer. Gå inte efter, det kommer bara göra ont i mig när du vänder om & inte längre går efter. Inget varar för alltid, inte ens det allra starkaste. Tårarna rinner, samtidigt som jag inte kan låta bli att sukta efter att få känna mig behövd, efter att få känna att jag duger som jag är. Jag vill inte längre ha o d r ä g l i g stämplad på min panna, för den stämpeln står för ensamhet, skam, för flykt, för allt det som egentligen inte är vad jag vill leva med. Jag vill bara få vara den som jag är, den som andra vill vara i närheten av, den som jag är skapt till att vara. Jag vill inte längre vara fast i denna dödliga dräkt. Förlåt. Jag ska gå till skamvrån nu, jag behöver inte påminnas, jag var varit här så många gånger förr. Säg bara till om & när det passar att jag kan komma ut. Förlåt.