Kampen

Vissa verktyg kommer inte räcka till. Vissa timmar av terapi kommer aldrig kunna täcka upp för verkligheten. Jag kan prata i timmar, exponera, återberätta, minnas och lära mig stå ut till en viss grad. Men vissa saker kommer vara för svåra att hantera. De kommer göra så ont att all lärdom inte slår ut smärtan. Då kommer gamla strategier att tas vid. Som att gömma mig, förinta mig, förminska mig.  Som att bosätta sig under vasken för där är det tyst, kallt, mörkt och ensamt. Det är inte min lösning. Det är en desperat, traumatiserad flickas lösning. Och hon kan inte tänka klart. Så jag försöker göra det åt henne och hindrar mig själv från att flytta in under den kalla diskhon. Tar täcket och drar runt mig. Skyddar mig med att räkna årtal, dagar, tid som passerat emellan allt ont som har skadat mig till vart jag är nu. Det är länge. Mycket tid. Många år. Celler har bytts ut. Vissa har dött för att ge plats åt nya. Jag är samma men annorlunda. Drar täcket ännu hårdare. Trygg nu. Säker nu. Det var en mardröm. Det var en exakt replika av verkligheten som är lika mycket mardröm men det är över. Det hände inte nu. Även om det en gång i tiden gjorde det.   Ångestens skratt ekar kvar långt efter att jag har vaknat och det förstör hela mig. Varför gör natten mig så illa? Varför kan inte mardrömmarna tillåta mig att få vila, få slippa. Jag vill inte bearbeta under natten också och jag vill absolut inte vakna upp till en dag där ångesten är färskt i mitt sinne, tydlig på min hornhinna, påtaglig i mina hörselgångar. Jag vill inte. Jag vill aldrig mer somna. Jag vill bo under vasken. Samtidigt, Jag kommer somna igen så småningom och jag tänker inte bo under vasken. Aldrig igen.