”Just a year ago, things were so different..”

Vad gör inte mer ont, än att dagligen kämpa för att få någon ordning på sitt liv, men ändå inte lyckas med det? Vad är det fina i livet, när allting i slutändan förblir ett enda stort, mörker? Hur motiverar man sig själv att fortsätta kämpa, när nästan allt i ens vardag bara går emot en? Vart finner man modet, styrkan & passionen?  Att leva med kronisk värk är inget som går att förstå, om man inte själv upplever det. Vad det innebär att vara psykiskt sjuk & att ha diverse psykiatriska diagnoser, det är inget som man heller kan förstå, om man själv inte varit drabbad/är drabbad av det. Vardagen i sig blir en kamp. Allt man ska göra blir nästintill ett projekt i sig. Energin går inte att fördela på ett rättvist sätt, för pang bom så är all energi bara borta. Lika snabbt som den kommer - försvinner den. Orken infinner sig inte ens hos mig vissa dagar. Jag vaknar allt för många mornar med gråten i halsen, jag viskar tyst för mig själv; ”Jag orkar inte mer..” & där har alltså dagen inte ens börjat. Jag får panikångest attack efter panikångest attack vissa dagar. Jag gråter & gråter, det finns inget stopp på tårarna. Det finns inget slut på hopplösheten som jag känner. Jag ålar mig i sängen av smärtan i min kropp, vissa kvällar. Jag får sällan mina timmars sömn som jag behöver för att orka med dagen. Jag får inte det på grund av all smärta. Jag behöver vissa dagar vila två, tre, fyra gånger, för att orka med ända till kvällen.  Det är en sådan omställning för mig. Bara för ett år sedan så såg mitt hälsotillstånd sååå annorlunda ut. Jag var långt ifrån såhär pass begränsad som jag är idag. Jag kunde göra nästan precis vad jag kände för att göra. Jag var inte såhär påtagligt smärtpåverkad dygnet runt. Jag har så svårt att acceptera att min kropp inte längre är så som den var för ett år sedan. Jag gråter av frustration & sorg, nästan varje gång som jag tvingas ”välja” en sak som jag ska göra. För jag & min kropp orkar oftast inte mer än en sak. När jag ska göra något fysiskt ansträngande så måste jag mentalt förbereda mig på smällen som kommer där näst. För det är helt enkelt ett faktum, att jag kommer att få fruktansvärt ont om jag aktiverar min kropp. En femton minuters promenad kan innebära att min (länd)rygg sväller, jag blir varm på vissa områden, får feber & såklart väldigt, väldigt ont.. Jag måste förhålla mig till dagsformen på min kropp, kan i princip aldrig planera någonting & det är så oförståeligt jobbigt. Vissa dagar värre än andra.  Jag måste orka andas, orka se, orka höra. Jag måste orka finnas, orka med terapi & orka med rehabilitering. Jag måste orka med de knappa kraven, orka med att vara jag. Jag måste orka med att ha ont, orka att vara trött. Orka att försöka orka. Jag är så jävla trött på att vara såhär jävla trött. Jag tappar liksom bort mig själv i allt det här som gör så ont. Jag blir identitetslös när jag måste känna något som jag egentligen inte klarar av. Jag fastnar i ett outhärdligt lidande. Liksom, hur orkar man när man egentligen inte orkar? Det är väl lätt att säga att ”det kommer att bli bra”, men kanske inte lika effektivt, när det faktiskt inte ens blir bättre.. Jag fastnar lätt i det negativa, men ingen är någon att säga till mig att jag borde tänka si eller borde tänka så.. För endast när du gått en dag i mina skor, så kommer du att förstå att det inte är så jävla lätt. Att jag inte överdriver, ”tycker synd om mig själv” & allt vad som kan tänkas tycka om mig.  Att jag ens tar mig upp ur sängen vissa dagar, det förstår faktiskt inte jag. För om någon ändå bara förstod hur pass mycket varje liten sak, alltså hur stort det kan bli för mig. Sätter man då också ihop alla små saker till ett - ja då blir det mer eller mindre katastrof för mig.. Jag har toppar & dalar. Väldigt höga toppar & fruktansvärt djupa dalar. Vissa dalar är så pass skrämmande att jag blir rädd för att fastna där nere för alltid. Och topparna dom försvinner, när ångesten tycker till & anser att jag inte förtjänar att vara på topp. Allting förblir en evig dragkamp, mellan mig & livet. En dragkamp mellan mig & ångesten, mellan min vilja & vad min kropp/psyke orkar. Jag känner mig så uppriktigt jävla värdelös vissa dagar, för jag vill inte må så som jag gör. Det känns som att jag inte duger till att få mitt egna liv, till det livet som jag faktiskt vill ha. Det blir en sorg, att vara fast i en kropp som står i plågor, på så många olika sätt...  Allt eller inget, avstängd eller på, noll eller hundra, det kan du förstå. Tid eller otid, inget mittemellan. Nu eller aldrig, hellre än sällan. Halvfart eller speed, bygd eller obygd, karaktär eller styrka. Måttlighetens dygd, varmt eller kallt, frosseri eller fasta, nu eller aldrig & därmed basta. Leva eller avlida, ligga eller stå, hög eller låg, allt rullar på. Mycket eller lagom, stark eller svag, nu eller aldrig, för att få behag. Nu eller senare, då eller förr, stanna eller gå vid livets dörr. Tänka eller handla, berätta eller tiga, nu eller aldrig, ta över och kriga...