Jesper kära Jesper.. Vila i frid

Ibland så undrar jag hur det kan komma sig att alla dom som faktiskt säger att - "det blir bättre", fortfarande finner något underlag till att uttrycka sig så? -Jag menar, det har knappt gått 10 månader sedan jag & många andra fick försöka förstå att vår käraste Emma gått bort - nu förväntas vi ska klarar av att hantera sorgen efter att vår käraste Jesper  har valt att gå bort, försvinna, dö...? Det är fan i mig inte mänskligt! Det är inte såhär det ska behöva vara att vara ungdom & ha ett helt liv framför sig!!! Vi borde kunna få leva tillsammans, skratta tillsammans, umgås med varandra.. -Inte fan ska vi behöva sitta på våra UNGA VÄNNERS BEGRAVNING(!!!!?) Inte ska vi väl behöva känna skuld & ångest & förtvivlan, över att ett samhälle låter sånt här ske, gång på gång på gång!!? Vi behöver varandra, vi behöver våra vänner men samhället slukar dom, en efter en - knappt med någon ansträngning alls... När ska det här få ett slut? Var det inte nog för väldigt länge sedan?  Kära Jesper.. Nu har det gått ett par dygn sedan ditt hjärta slutade slå & tro mig, varje själ som kände till dig, lever just nu i stor sorg & saknad efter dig. Vet du hur många som inte ville något annat än att rädda dig ifrån mörkret som tillslut tog ditt liv? Vet du hur många som älskade dig, som ville dig allt väl & som är så ledsna nu, för att du valde att lämna oss...  Du var allas solsken, du var en bror till så många & så oändligt omtyckt av stora som små. Du var speciell, du hade alltid glimten i ögat & en ödmjukhet gentemot alla de människor som du hade runt omkring dig. Jag kan inte förstå. Det var inte förrän igår som jag för första gången sedan du gick bort, kunde få fram några tårar & så småningom försöka intala mig själv om att du faktiskt är död. Det är så overkligt, orättvist & så vansinnigt absurt, att jag har svårt att ta det på "allvar"... Jag vill bara förneka allting för mig själv, men någonstans så förstår jag att jag kommer att måsta tvinga mig själv till att förstå. Du ville alltid alla väl, du älskade att göra andra människor glada. Du kämpade hårt för alla de saker som du ville & som den tjurskallen du var, så fixade du allt! Jag har så många gånger varit så stolt över dig - du var ett bevis på att man inte behöver komma ifrån samma kött & blod för att på något sätt höra ihop, vara syskon; du var & kommer för alltid att vara min broder.  Minns du allt sattyg vi hittade på under tiden på Skogsro? Hur vi tjuv rökte nere på stranden, smed en ogenomtänkt plan för att lura personalen & sedan bli påkomna? När vi sa att jag skulle ut på promenad & du & T skulle ut med båten, men hur vi sedan skulle ses på den bestämda platsen? Minns du alla de gångerna då du & T lämnade mig i slalombacken & du åkte ifrån mig på din snowboard? Minns du Norge resan? Då vi åkte ut själva i båten & du tyckte att det var skitkul att jag var så rädd i båten, så du gjorde allt för att få mig att skrika, samtidigt som jag skrattade? Minns du när vi tävlade om vem som vågade hoppa i det iskalla havet först, du fegade ur, jag hoppade & du skrattade! Minns du när du & T lurade upp mig på berget i Norge, för att sedan få mig att göra samma galenskap som vad ni två gjorde; svinga i fridlysta träd i Norges skogar, vråla som Tarzan & springa ifrån personalen? Minns du det? Eller när du & jag smet ner till båthamn helt själva, bara för att snacka?  Vi har så ofantligt många minnen & jag blir inte klok på tanken att vi aldrig kommer att få fler. Våra minnen är så oslagbara, aldrig har jag haft så kul med någon, aldrig har jag bråkat så mycket med någon, älskat någon så mycket & brytt mig om någon så mycket som vad jag gjorde med & om dig! Du fanns alltid där, redo för att göra precis vad som helst - för vem som helst! Du avskydde att visa dig svag, det var inte din grej! Du ville vara den som alltid stod med ryggen rak, en man, den starkaste utav dom alla! Det var du, du var stark, du var en ung karl, typisk tonårsgrabb som ville imponera & vara gentleman för allt & alla som kom i din väg! Det var alltid så fint att se hur mycket du verkligen alltid ville att alla andra skulle ha det bra - fast än att du själv inte alltid hade det bra.  Jag vet inte om jag gjorde allt vad jag kunde, men jag anser det - jag försökte rädda dig, men du ansåg att ett avslut var på sin tid... Du tvivlade så länge på livet men tillslut så övervägde döden dig & du vek dig. Som en ros som plötsligt vissnar, dör ut & blir livlös. I mitt hjärta kommer du för alltid att leva vidare, jag kommer alltid att leva & sträva efter att göra allt precis lika bra som du gjorde det. Jag kommer att minnas, inte alltid kunna förstå, sakna ihjäl mig efter dig, gråta, skrika, skratta & framför allt; jag kommer att prata om dig, alla ska få veta vilken fantastisk kille du var! Vilket sorts hjärta du faktiskt bar på & hur otroligt, otroligt vackra dina ögon glänste utav charm!  Min älskade Jesper, vila i frid, sov i ro, håll min hand, beskydda mig - vi ses en dag igen! <3 D i n  syster..