Jag önskar..

Det spelar ingen roll hur mysigt jag tycker att det är. Det spelar ingen roll hur mycket jag verkligen vill kunna känna glädje & frid. Det spelar ingen roll hur bra jag har det NU. Hur trygg jag är. För dom där jävla trauman sitter så satans djupt inom mig. Jag vet inte om jag någonsin, genuint kommer att kunna lyckas tycka att julen är sådär mysig & rolig, som ”alla andra” verkar tycka. Julen förstördes för mig när jag bara var ett oskyldigt litet barn. En sådan vacker tradition blev ett helvetet för mig. Det knyter sig i magen varje gång som jag slås av hemska minnen. Sorg, ilska, uppgivenhet. Jag fick aldrig vara det där barnet som kände längtan efter julafton. Jag var inte barnet som inte kunde sova kvällen före julafton på grund av förväntan & pirret i magen. Jag var barnet som kröp isäng på kvällen före julafton, med en stor klump i magen. Jag var barnet som bönade & bad om att få slippa den där jäkla julaftonen. Jag kunde knappast glädjas åt julklapparna, för bråk, skrik & slag var det som tog över allt. Julaftons kvällen var nog värst av allt. För jag visste så väl att våldet skulle ske på ren rutin. Jag eller någon annan behövde knappast ens göra något fel för att slagen skulle delas ut. Jag tog emot dom där jävla slagen. Lilla, lilla Meryam stod där med tårarna som rann längst hennes kinder & tog emot slag efter slag. Jag sa aldrig stopp. Jag skrek aldrig nej. Utan jag tog emot slagen, på ren jävla rutin.  Jag visste ju att det hörde till julen, så väl förberedd var jag alltid. Jag visste att julen inte var något nöje. Det var inte kul, mysigt eller efterlängtat. Utan det var hemskt, otryggt, smärtsamt & förjävligt. Vad hade jag egentligen gjort för att förtjäna all smärta? Jag var liten & jag förstod verkligen inte varför jag jämnt & ständigt skulle behöva bli så förstörd? För det var precis det jag blev. Förstörd, för resten utav mitt liv. Jag ville bara känna mig trygg. Jag ville bara vara som ”alla andra” barn. Jag ville också ha något kul att berätta på skolan när jullovet tagit slut. Men jag hade inget kul, så jag ljög. Eller kanske rättare sagt fantiserade ihop något kul. Fantasin var enorm för mig som barn. För det var liksom det enda som kunde trösta mig på något sätt.. Jag fantiserade om att blir fri. Om att inte behöva ta emot ett enda jävla slag till. Om att få en normal pappa. Om att få känna mig trygg. Jag fantiserade om hur en bra & ”vanlig” jul skulle se ut. Och nu är jag ju äldre. Jag är fri, från honom iaf. Men är julen något jag tycker om? Nej. För HAN har förstört den för mig. Och som jag skrev tidigare; kommer jag verkligen någonsin kunna tycka om julen? Jag förknippar ju inte julen med något annat än ett helvete?  Allt jag önskar mig är att lilla Meryam ska lyckas finna sig den tröst som inte fanns då, men som finns nu. Att det lilla flickebarnet ska förstå att det inte är någon fara nu. Det är över. För det gör så ont, när lilla, lilla Meryam gråter & är så rädd, så rädd...