Jag kämpa på. Varje dag. Varje minut. Jag kommer aldrig bli färdig.

Vissa dagar rullar på precis som vanligt medan andra dagar kan vara lite mer att.. jag får påminna mig själv flera gånger om dagen, om varför jag måste fortsätta kämpa & vad som faktiskt är anledningen till att jag kommit dit där jag är nu. Det är ingen enkelt match & det är sällan som det går smärtfritt igenom & ur mig. Det är liksom tröstlösa dagar då allt som är, ligger som ett enda stort töcken & jag måste hela tiden se till var jag sätter mina fötter. Var jag ställer den ena foten efter den andra. Endast ett litet snedsteg & det kan bara på ett ögonblick bli sju resor värre, så det gäller för min del att vara vaksam.. Det är & blir slitsamt i längden & kroppen blir liksom allt mer mör, desto längre spänningen i luften kvarstår. Det kan då handla om timmar, dagar, veckor, en månad eller två. Ovissheten håller mig fast i ett hårt grepp & från den ena gången till den andra, så vet jag aldrig när jag ska få leva igen, men så småningom så brukar livet återvända till mig & då rätt ofta med mycket skratt, värme & harmoni. "Den som väntar på något gott, väntar aldrig.. för länge." Men så skulle man ju ha tålamodet med sig som sin vän, för då kan jag tänka mig att den hela dansen skulle gå så mycket lättsammare & smidigare framåt ut över det stora dansgolvet. Livet. Vardagen. Utmaningarna & prövningarna. Men det går ändå, den korta stubinen & jag har liksom kommit i kontakt så många gånger, att jag lärt mig lite, om vad som faktiskt bär eller brister. Det värsta tycker jag nästan är när jag kan ryckas upp ur sömnen av all oro som flödar i min kropp & i mitt sinne om de mörka nätterna. Då oron liksom knuffar till mig & slår mig fram & tillbaka mellan dröm & verklighet. Jag vaknar till med ett ryck, oftast si sådär mellan kl 03.00-06.00 på morgonen & kvar där när jag vaknar, så finns det liksom inget, utan känslan känns nästan endast bara som ett stort hån. Som om det inte vore nog med att jag kämpade mig fram till att finna ro nog för att somna!? Då ska jag dessutom även få smaka på den bittra verkligheten, som inte kunde hålla sig ifrån att störa mig i drömmarna värld, mer än bara sådär 3-4 timmar.. När jag möts av ett sådant uppvaknande, så känner jag liksom redan där & då, i hela atmosfären, att det som väntar mig den kommande dagen, är något jag kommer att måsta anstränga mig en hel del för att orka & kunna handskas med på ett hyfsat sätt.. Dagarna är så olika, ingen är verkligen den andra lik.. men för den delen så är inte ens den ena minuten den andra lik, heller. Jag har liksom svårt att greppa tag & hinna uppfatta allt som sker runt omkring mig, för helt ärligt så blir jag så uppslukad av mig själv & allt det som bestämt sig för att rubba mina strukturer, så jag glömmer helt enkelt bort att kolla mig omkring. Jag brukar givetvis välja att blunda, fast än jag vet att det inte är något alternativ, egentligen.. men jag måste bara få andas, åtminstone så jag hinner få ta tre fria, friska & fräscha andetag, så kanske jag orkar lite till. Likgiltigheten står givakt runtomkring mig & jag blir genast stel, lite blek & bara så alldeles för tom & tung. Konturerna syns så väl & ibland när jag ser mig själv i spegeln, så brukar jag inte kunna undgå att bara stirra tyst i någon minut, kanske till & med känna & se efter ifall jag faktiskt lever. Så kommer jag på, när sucken liksom tränger sig på, att "Jo, jag levde. Jag andas ju. I alla fall." Det är lite eller väldigt mycket, påfrestande att behöva viska tyst för sig själv att det kommer att bli bättre. För skulle jag gå på endast mina känslor, så skulle jag minsann inte alls kunna tro & hålla hoppet vid liv av de orden som lyder; "Du är aldrig ensam. Det blir bättre." Den där kampen mellan känsla & förnuft, är en kamp jag nog aldrig någonsin riktigt kommer att förstå mig på.. Jag menar, ska det verkligen vara SÅ svårt? Ja, tydligen. Så svårt.. ska det vara.  Men en sak som är säker, är; att jag ska slåss för min rätt att få finnas. Med näbbar och klor ska jag strida för tiden som jag har kvar. Varsågod, mig själv, nu tar vi oss igenom det här.