Jag hatar inte livet, jag har bara tappat all min respekt för det...

Jag överanalyserar mina analyser. Låter huvudet snurra varv efter varv kring min nacke. Bli galen på hur mina tankar far och flyger, för jag får inget grepp. Det blir bara intryck på intryck utan sortering. Och sedan börjar jag tolka. Väger in fakta med känsla med fakta med ännu mer känsla. Det blir ofta skevt. Speglar sällan verkligheten. Det är mer mina demoner som får fritt spelrum och de sätter mer än gärna griller i mitt huvud. Låter mig inte få ro. Håller mig vaken om nätterna. Så det får stå människor runt om mig och försöka lägga korten rätt när jag har slängt ut allt på golvet. De får lugna mig när jag är månader fram i tiden och försöker släcka bränder som egentligen aldrig brunnit. Jag fastnar i mitt katastroftänk. (Van)trivs i offerkoftan. Så jag behöver en omgivning som berättar för mig att jag ska bromsa. Som ser till jag inte far iväg bland molnen. Som ser klart på en suddig situation. Jag kan inte vara den personen just nu. Så jag behöver andra runt omkring mig tills jag kan bli den igen. Det är svårt att kämpa för min skull ibland. Vissa dagar orkar jag inte av att se mig själv i spegeln. Jag vill inte höra min egna röst. Inte kännas vid min kropp. Inte lyssna på mina tankar eller ta hänsyn till min person. Jag klarar inte av det helt enkelt. Jag blir så förbannat less på mitt liv och min situation att jag bara väljer att stänga ner hela systemet. Går runt som en vålnad. Släpar mina steg bakom mig. De dagarna är plågsamma. De dagarna är dränerande. Då längtar jag bort. Blundar hårt och hoppas att morgondagen blir bättre. Att livet kan bli annorlunda. Att jag är närmare en förändring. Men även om hopplösheten är så påtaglig att det värker i varenda cell. Så kan jag inte ge upp. Jag har en hel stab bakom mig. En armé som hoppas. Inte bara en, utan TVÅ familjer, en styrka av medmänniskor. De hejar på mig. De är på min sida. De tror på mig. Det är bara jag som inte riktigt vågar tro på mig själv, ännu.. Det är oundvikligt att tänka på den smärtan som forsar fram i mitt blod. För om jag för ett ögonblick skulle glömma var jag befinner mig i livet och vad jag behöver göra, så anfaller verkligheten mig bakifrån och påminner mig. Jag vilar inte för Det vilar inte. Jag sover aldrig för Det sover aldrig...