Jag försöker - försöker hela tiden.

Så stor, men ändå så liten. Så stark, men ändå så svag. Så modig, men ändå så feg. Så stolt, men ändå så odräglig. Så ärlig, men ändå så lömsk. Så glad, men ändå så ledsen. Så rik, men ändå så fattig. Så mycket vilja, men så lite ork. Så rationell, men ändå så ologisk. Så hel, men ändå så trasig. Så ljust, men ändå så mörkt. Så mycket skratt, men ändå så mycket ångest. Så rätt, men ändå så vilsen. Så envis, men ändå så vek. Så självständig, men ändå så styrd. Så sjuk, men ändå så frisk. Så levande, men ändå så livlös. -Så jag, men ändå, så  i n t e  jag. Jag tar mig två, kanske till & med tre steg framåt, uppåt.. men jag faller minst tio steg tillbaka. Jag lyssnar till samma tystnad, känner samma känslor, återupplever samma smärta, minns samma minnen, gråter samma mängd tårar, skriker samma dövande toner & står inför samma ångest, inför samma fall. Lika svag, lika maktlös, lika rädd, lika liten, precis som alltid.  Jag besitter en viss makt, men ändå så blir jag så maktlös. Jag får det inte att gå ihop, för allt bara går isär - jag vågar inte ens försöka säga stopp. Jag borde förhindra, jag borde springa bort, jag borde kämpa - jag borde allting, men jag gör ingenting. Ingenting - precis som i att; förlora. Jag förlorar mitt värde, min styrka, min självrespekt, mitt förtroende, min framtid, mitt liv. Ångesten delar hejvilt ut alla mina resurser & jag bara ser på, som om jag vore förlamad. Som om jag vore känslokall, som om ingen lojalitet existerade - så står jag bara gråtandes vid sidan av & låter allt mitt, få bli till ingenting, till något utan värde. Jag går bärsärkargång bakom mina höga murar av sorg & frustration - jag känner mig som ett stort misslyckande. Där hörs inget annat än mitt eko, som ljuder alla de skriken som jag en gång skrek. Där finns inget annat än jag & ångesten. Där görs det inget annat än att slåss - ständig uppgörelse, ständiga anklagelser, ständigt gråtandes. Hopplöst förlorad.  Jag klamrar mig fast i allt som jag vet, kommer att göra mig illa förr eller senare. Jag skrattar åt allvar & gråter över förluster. Jag tänker & blir bara mer blind för vad som faktiskt är verklighet. Så medveten om vad smärtan gör med mig, men ändå så orsakar jag den själv. Så effektiv för stunden, men så svidande, brännande, smärtsam & ful i längden. Tänk om det bara gick, igenom, över & förbi? Istället så går allt under, stannar av, kvar & förblir. Jävla Jag, jävla Ångest, jävla Ego. "Jag mår bra, eller ja, jag vet inte... Det funkar. Kanske lite trött. Eller nått..". -Vadå bra? Trött? Ja, trött är du jämnt Meryam. "Jag klarar mig" - gör jag? Mer än vad jag visste, de ser iaf inte så ut... Ja men snälla, jag är rädd. Jag är inte trygg en längre stund någonstans. Alltid kryper det i kroppen, alltid höjs pulsen & alltid kommer paniken ikapp, för att sedan jaga mig ända fram till avgrunden. Alltid blir jag glad, för att sedan inse att jag lurats fram till stupet. Att alltid behöva se sina förhoppningar rivas, mitt framför ögonen på sig. Hur tror du att det känns? Jag kan inte ta ett enda steg, utan rädsla för att falla. Jag kan inte ljuda ett enda skratt, utan att tänka att jag inte förtjänar det. Jag kan inte leva, utan att tänka att jag kanske inte kommer att orka nästa dag. Jag kan inte andas, utan att känna motstånd i precis varje andetag. Deal på deal med mig själv löses upp & blir till ingenting annat än ett brutet löfte. Jag vill ju bara bli fri, jag vill ju bara få leva - utan att känna att jag inte vill leva.  "Men det är ju  b a r a  att tänka lite positivt Meryam" - Ursäkta. Jag är för upptagen med att hålla på med att inte dö.  Visst, tanken med ditt tips om att allt är så "bara", var & är nog god. Men om jag säger såhär; - Nästa gång, försök gärna att förminska mitt lidande ytterligare lite mer! Jämför kanske mitt lidande, med någon annans också? Så får vi mig att framstå ännu mer, som om jag vore ingen alls..  Ta hand om varandra - ni vet aldrig när den ni älskar, inte längre finns kvar.