Jag försöker..

Jag är glad. Livet kan inte bli bättre, jag har allt jag någonsin hade kunnat önska mig & lite till. Jag kommer att få ett liv, ett bra liv. Jag kommer att bli något. Jag är bra & jag duger.  Jag är ledsen. Livet kunde inte bli sämre, jag har allt jag någonsin hade kunnat önska mig & lite till. Men ändå så mår jag dåligt, ändå så mår jag inte bra. Jag kommer aldrig att få må bättre. Jag kommer aldrig någonsin att lyckas i livet & jag misslyckas bara, hela, hela tiden. Jag är otillräcklig & värdelös.. Jag är arg. Satans, förbannade jävla skitliv. Jag har fan inte gett mig själv alla dom problemen som jag bär på, men ändå så ska JAG behöva lida. Ändå så ska JAG behöva åtgärda allt som har skadats inom mig. Dom flesta förstår mig inte, så låt mig bara vara ifred. Jag hatar människor. Jag hatar livet. Fuck allt. Jag är rädd. Tänk om jag sårar någon? Snart kommer alla som jag älskar, att lämna mig. Förlåt, vad gjorde jag för fel? Eller gjorde jag något fel? Åh, snälla håll om mig & säg att jag är bra. Även fast jag hatar det, så snälla påminn mig bara om att jag är bra. Jag vill inte vara till besvär. Håller mig undan & tar avstånd, jag vill verkligen inte förstöra något. Jag är tom. Ingenting spelar någon roll. Hata mig, älska mig. Lev med mig, lämna mig. Jag är ändå ingenting. Finns jag ens? Finns jag verkligen på riktigt? Jag vet inte. Spelar det någon roll om jag kämpar eller inte? Nä, det verkar inte som det. Allting kvittar. Jag känner mig tillfreds. Okej fine, livet är som det är. Jag gör så gott jag kan & det räcker. Jag försöker att vara den bästa versionen av mig själv & det är väl nog. Allting sker av en anledning & i slutändan så löser sig nog allt. Jag är osäker & känner skam. Jag mår psykiskt dåligt, har gjort det i allt för många år & förlåt mig för det. Jag lyckas aldrig bli frisk & ALLT är mitt fel. Jag är ett jävla bottenskrap till människa, jag vet. Folk har det bättre utan mig, jag gör ändå bara allting fel. Är i vägen & tynger ner människor som vill nå sina mål. Förlåt.  Jag känner mig självmordsbenägen, för jag klarade inte av att göra allt som jag ville. Orken tog slut & därmed livslusten också. Jag känner att livet är meningslöst för att jag är begränsad av mitt psykiska mående. Jag vill bara dö, dö, dö. Det blir bäst för alla då. Jag har värk i min kropp. Mitt liv är redan förstört & nu är jag ännu mer begränsad. Smärtan i min kropp finns där hela tiden & jag försöker varje dag att lära mig att leva med den. Jag är vissa dagar helt slut på, innan jag ens har tagit mig upp ur sägen. Att ”bara” duscha vissa dagar är en ren kamp. Jag har så mycket energi men noll ork för att kunna förbruka den energin.  Jag har ADHD, Emotionell instabil personlighetsstörning, PSTD, Ångest, Depression, Självskadebeteenden & kronisk värk i kroppen. Denna kombinationen är lika med = k a o s! Livet är så långt ifrån enkelt. Min vardag ser inte ut så som jag hade velat att den skulle se ut. Jag lever varje dag med en längtan om frihet & jag siktar så långt jag kan, till friheten!