Jag faller tyst förbi..

Varför gör det så ont? Jag har redan en gång sagt att jag aldrig ska låta något eller någon komma så nära, att de kan slita mina handleder. Varför är världen så grym emot mig? Varför är jag så grym emot mig själv? Hur kan brinnande flammor, plötsligt förvandlas till is? Jag trodde att jag var starkare än såhär. Men under mattan som ständigt ryckts undan för mig, under mina fötter.. där fanns en fallgrop. Fylld med mörker, demoner & vassa spikar. Vad jag vet så har jag inte planterat där.. Och varför kollar dom bara bort ifrån mig? Som om jag inte vore mer värd, än en smutsig trasa? Varför är jag inte tillräcklig för något? När, att få en chans till att leva istället för att bara överleva, är det enda jag någonsin har drömt om? Varför är allting så jävla tillfälligt? Om ens det? Varför kan inte något, för en gångs skull - bara funka? Varför går allt som jag rör vid, sönder? - Ensamhet är kanske svaret... Distrahera sig ifrån människor som bär en falsk fasad, som bara kommer att äta min själ i slutändan & drömmar som kommer att gå i kras... så att hjälplösheten blir mitt liv.  Kanske är det inte värt att sträva. Kanske är jag jävligt sönder. Kanske är jag bara en skit man råkar trampa på. Kanske är jag dum i huvudet och lever i någon slags illusion i mina jävla drömmar om en bättre värld.. där jag kan vara så mycket mer än vad jag är... Men det är inte alla andras värld, så jag kan bara vara vad jag är; En smutsig jävla varelser på väg att utplåna sig själv..Kanske finns bara lycka i pengar, pengar & fucking solsemestrar...? Men det är så fucking ytligt. Det är så satans sorgligt. Det är så jävla uppgivet... Jag vill inte ge upp, men jag håller fan på att göra det. Jag börjar långsamt sluta bry mig.. om mig själv, om andra, om denna vidriga värld. Det är bara skitsamma liksom. Allt är åt helvete i alla fall. Liksom, vafan finns det att kämpa för? Alla som säger att dom bryr sig, men som inte visar det? Alla som bara finns där, när de behöver något utav mig? Mig själv och mitt sketna skitliv? Jag är så trött och jag blir bara tröttare. På att kämpa. På att slåss. Och att tro. Och att i slutändan så ska jag lik förbannat, alltid behöva bli besviken... På att försöka sprida hopp, i hopplöshetens borgar. På att tro att det åtminstone kommer att bli värt det... Jag säger bara - Fuck it all..