Jag borde...

Ifall jag fick be om en endaste liten grej.. så vill jag, ifrån djupet av mitt hjärta, be dig som läser detta att försöka förstå hur jag faktiskt försöker.  -Hur jag försöker att stå stadigt, trots att livet tacklar omkull mig gång på gång. Hur jag försöker att ge allt, trots att jag bara har hälften.  Hur jag försöker att kantas med mig själv, men ändå så lyckas jag inte finna något annat än självhat hos mig själv. Hur jag ständigt försöker att ta mig vidare, men bara dras tillbaka. Hur jag försöker att uppfostra mina tankar, men inte lyckas.  Hur jag försöker att hitta livsglädjen, men endast bara känner att jag inte orkar leva. Jag skulle kunna fortsätta, hur långt som helst, men du som läser, du skulle nog ledsna.  Det är en djungel av sladdar ("problem") där varje liten ynka sladd, måste vara på sin plats för att A L L T ska fungera. Det är inget som får vara fel, för då blir allt fel. Sedan är jag för den delen lite av en pedant, mycket & nästan allt, måste vara, se ut & gå till på ett visst sätt för att jag ska kunna slappna av. Jag klarar inte av oklarheter, stressen som uppstår varje gång som jag försöker att hänga med i något som jag absolut inte förstår mig på. Frustrationen som infinner sig i mig, varje gång som jag verkligen vill något, men aldrig lyckas nå fram. Rädslan som skakar om mig precis lika mycket varje gång, som jag tror att jag gjort något fel. Klumpen i halsen & tårarna som förblindar mig, varje gång som jag helt enkelt dras ner av all stress, av all press, alla krav, måsten, människor. Jag känner mig så hjälplös, maktlös, skamsen & smutsig, som inte lyckas få till det liv som jag faktiskt vill leva. För tro mig, jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna sova, jag vill kunna umgås med människor, kunna gå skola, ha praktik, fixa in saker i tid, kunna gå i på en affär utan att vissa gånger börja känna sådana obehagliga känslor. Jag vill kunna skratta & vara glad, känna hur energin & harmonin över livet flödar inom mig. Jag vill kunna leva, utan att känna att jag endast inte orkar leva. Men jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Såhär. Det är så mycket som ständigt triggar igång mina tankar, så mycket tankar som ständigt slukar upp allt mitt fokus, all min koncentration, all min mänsklighet försvinner i takt med att jag låses in i en bur, som endast består av min allra värsta fiender & jag... Om jag ändå bara kunde slå mig fri & få mig själv att förstå att ingen någonsin kommer att kunna fixa detta åt mig.. Men det i sig blir bara ännu ett krav, tyngre än någonsin. Ska JAG(?) klara detta själv? - Ja Meryam, helt själv ska du fixa dig själv. Jag tänker att.. det kommer ju aldrig att gå....? Jag har märkt hur vissa människor drar sig undan mig när jag sjunker, för att sedan bara komma fram & visas sig för mig när livet flyter på & det ska ni veta, det gör ont i mig. Många utav dessa människor tycker jag om! Jag behöver dom, men bra vore det ifall dom behövde mig lika mycket som jag faktiskt behöver dom.... Finns det något som jag avskyr, så är det mitt beroende av andra människor - det gör så fruktansvärt ont. Mitt förnuft finns aldrig till hands i sånna situationer & där får jag liksom stå mitt i blåsten, för att känna mig kass, ensam & frusen. Jag tror att folk förstår mig, men det gör dom nog inte. Inte lika mycket som jag hade önskat i alla fall.  Jag är inte som många andra, samtidigt som jag är så lik alla andra människor jag kan bli. Det beror på hur man ser det hela, fast just nu, så känner jag mig som en levande död, en zombie, en utomjording, allt förutom en människa. Jag är trasigare än någonsin & den sårbarhet som jag generellt bär på som människa, den är extremt sårad just nu. Obeskrivligt sårad. Jag skulle nog må bäst av en paus ifrån allt just nu, för jag orkar verkligen ingenting. Jag hade kommit en bra bit på vägen, men är det något jag vet, så är det att inget vara för alltid. Jag kommer måsta hålla på såhär tills jag, om jag ens någonsin, kommer att ha lärt mig hur man tacklar livet tillbaka, när det slår till med stormsteg & bravader.  Nu borde jag sova & mycket annat borde jag också göra, men först måste jag sova. Resten av alla "borde" får jag ta fatt i imorgon.  Var rädda om varandra.