Jag är så trasig utan dig

Likt en svidande & brännande känsla så smyger sig sorgen på allt mer, för varje dag som går. Jag slåss med tankarna, kämpar emot tiden, håller ihop om dagen men bryts isär om natten. Jag förblindas utav tårarna & fylls av ännu mer panik i & med varje nytt andetag. Ibland så blir verkligheten så extra fylld utav kontraster, så skarp men samtidigt så suddig - för jag vill än inte tro, att du aldrig mer kommer att komma ut ifrån lägenhetsporten.  Att du aldrig mer kommer att komma gåendes emot min bil samtidigt som du grimaserar, för att i nästa sekund bryta ut i skratt, slita upp bildörren, hoppa in i min bil & säga "så, kör då kärring" på ett skämtsamt sätt. Skruva upp volym så fruktansvärt mycket i bilen att jag vrålar åt dig att sänka & du bara tittar på mig & flinar. Att du aldrig mer kommer att be mig komma kl 23:00, för att röka med dig, eller för att ge dig den där semlan som jag gjorde, enkom för dig, den där kyliga februari kvällen. Hur jag plågade igång bilen i 28 minusgrader, för att åka till och från dig.. Allting är förbi, du finns inte kvar, våra planer finns inte kvar, "bara" en hel del minnen finns kvar. Minnena som jag plockar fram en efter en, som jag tittar länge på & som jag drömmer mig tillbaka till. Den tiden då vi faktist hade varandra. Till tiden då du Jesper, var den som jag kämpade med & för i alla lägen. Vi kämpade emot allt, till & med emot fienderna på ditt dataspel, kämpade vi tillsammans emot. Jag satt där, så nöjd av att se dig nöjd & hejade på dig medan du slog på databordet & svor åt det där löjliga dataspelet.  Eller du minns, när du skulle koppla in baslådan i min bil & så var jag din assistent, tillsammans var vi ett team. Jag stod där i din stora jacka & skrattade åt hur din kreativitet flödade, sprang fram & tillbaka in i din lägenhet för att lossas veta vad du ville att jag skulle hämta för verktyg. Jag stod ju ändå på balkongen & skrek åt dig att komma in, för att jag inte fattade ett skit av vad du menade att jag skulle hämta åt dig & du bara skakade på huvudet & flinade. Du höll på i timmar & jag hamnade tillslut i köket, vid spisen, för att fixa middag åt oss två den fredagskvällen. Jag höll ju knappt på att få in dig sedan när det var mat, för när du så väl gjorde något, så gick du in allt & lite till för det & du ville JÄMNT göra allt fullt ut. Efter maten gav du mig en kram & sa "tack för maten syster" - jag tror aldrig att jag känt mig så uppskattad som då... Sedan satt vi en hel kväll, med en godispåse framför en film & skrattade. Som vanligt så kunde du efter ett tag inte låta bli att börja retas, därför så kittlade du mig tills jag kämpade efter andan i mellan skratten. Jag fick jämnt hålla koll på var jag hade dig, annars stod du där bakom något hörn & lurade, i väntan på att jag skulle komma bakom det & du skulle hoppa fram & skrämma mig. Du vet den där gången då jag av ren vana bara tryckte på ringklockan & i nästa sekund slet upp dörren till din lägenhet, och innanför dörren så står du redo för att skrämma mig & jag blir så rädd att jag tappar ut min Redbull. Den gången skrattade vi nog båda så mycket att magen krampade efteråt.   Nu skrattar vi inte längre tillsammans, nu gråter jag, ensam. Hela min själ skriker efter dig, jag behöver dig min bror. Jag undrar såå ofta, vart är du egentligen nu? Är du på en bättre plats nu? Ser du mig? Hör du mig? Kan du snälla bara ge mig ett tecken? Ser du alla ljusen jag tänt för dig? Hör du när jag pratar till dig? Ser du hur jag sitter i timmar & kollar på bilderna på oss? Hör du hur jag ropar ut ditt namn i natten? Ser du hur jag rasar samman varje gång jag passerar din lägenhet, men inser att du inte är där? Hör du varje gång jag tänker på dig? Vet du hur jag undrar, hur jag försöker att vara stark för din skull? Vet du hur tacksam jag är över att få ha mött dig här i livet? Men hur trasig jag är efter att ha förlorat dig..? Jag ska alltså, om 28 dagar sitta i en kyrka, på din begravning & ta ett sista farväl utav dig.. Varför? Jesper förstår du hur mycket jag inte vill förstå, inte kan förstå? Hade du vart här nu, så hade du kramat mig, fått mig på andra tankar, men.. nu är du mina tankar, till 90% & du finns inte här, du kan inte krama mig.  Men oavsett vad Jesper, så vill jag att du ska veta att jag hoppas, allt vad som bara går, att du har fått komma till ro nu. Att du nu är befriad ifrån mörkret & smärtan. Jag vill tro att du är det, för det är den närmsta trösten som går att komma åt - att du har det bra nu! Annars finns ingen tröst, det finns inga ord som ger mig tröst, för jag har trots allt mist, något utav det värdefullaste jag hade...<3