Jag är fel..

Jag håller inte för någonting alls - jag går sönder lite mer varje gång, för minsta lilla. Ovissheten skapar kaos inom mig & inte ens för en tiondels sekund, så kan jag känna mig trygg i mig själv. Alltid så strävar jag efter att göra allt så bra som jag bara kan, men alltid så blir allt bara så fel som det kan bli. Allt jag säger blir fel, allt jag gör blir fel. Hela jag är fel - jag orkar inte höra på mer kritik, för jag har redan förstått... jag har förstått att det är jag som borde gå undan. Att det är jag som borde fly, som borde hålla tyst. Inte du, inte hon, inte han, inte den, inte dom - det är jag, som ska gömmas.  Jag låter mörkret falla över mig, jag låter jorden rasa sönder under mina fötter. Jag låter rösterna få skrika mig döv, jag låter allt få sköljas över mig. Jag låter tårarna rinna hejdlöst, jag ärren som pryder min kropp, få håna mig in i det sista. Jag tänker; "nästa gång", men inser att jag nog bara kommer att vara ännu svagare den gången. Jag ser mig omkring, jag ser hur dag blir till natt & hur natt blir till dag. Jag följer med i alla rörelser & lossas att jag vet, att jag kan, att jag orkar. Jag ser på alla andra, på allt som omringar mig, jag ser hur det ter sig, hur dom gör & jag försöker vara likadan. Jag kan inte vara Jag, för Jag är inte bra. Vill vara allas kopia, endast i desperata försök till att passa in. Jag kan inte se förbi det som manipulerar mig, för jag ser bara rätt in i det, blir förblindad utav något som inte är sanning, förbannad utav tomma ord, besvikelse & orättvisa.. Att vara optimal. Att vara realistisk. Att tänka förnuftigt, tänka rättvist, det måste vara något som jag missat. Jag vet inte vad, men dom fick något som jag aldrig ens fick en chans till. Jag hamnade på kanten, stöttes ut & blev den som hamnade efter. Aldrig var det tänkt, aldrig var det rätt... aldrig, blev det rätt. Aldrig... aldrig någonsin, blev jag rätt....