"It's hard when you constantly feel so unwanted"

Söker efter förståelse, så desperat, ynklig & fullkomligt livrädd. Allt är temporärt, åtminstone trygghet & tillit - inget varar för evigt. Bara det sämsta, det varar i evigheter. Så länge att det tenderar att ta över hela mitt fokus, all min kraft & allt mitt förstånd. Bortom all ångest & smärta så vilar en ovisshet, en osäkerhet som inte går att lugna. "Det är okej, kom fram du mitt osäkra lilla knyte & gråt ut dina tårar i min famn. Jag ska hålla dig här hos mig tills du vågar vara modig igen & jag ska skydda dig när resten utav världen bara går emot dig." Jag tänker att i mörkret så är ingen trygg, i kylan så är ingen varm & i ljuset så är ingen säker. Så varför ekar då ensamheten så högt, när det ändå är så likt men ändå olikt för alla? Jo, för ingen annan kan känna det outhärdliga som känns i mig. Du kan aldrig någonsin föreställa dig hur det ihåliga kan göra ont inom mig eller hur smärtan vissa gånger bedövar mitt inre. Jag kan inte vägleda Den som endast strävar efter att förändra mig. Ingen kan förändra, utan det handlar om att jag måste lära mig. Du måste förstå för att jag ska kunna visa dig, annars blir jag till ett blankt kapitel i en oskriven saga. För hur ska jag kunna lita på att du vet om mitt lidande om du visar mig motsatsen? Jag har aldrig känt något behov utav att dölja mig själv, förrän nu, nu då när ingen kan hantera mig. Jag snurras runt, byts ut, skickas fram & tillbaka, tappar bort mig själv & på begäran utav omvärlden så tvingas jag att lossas som att jag skulle passa in. Jag kommer aldrig att göra det, utan jag kommer nog alltid att känna mig som en oinbjuden främling, i värld som inte är en värld för en sådan som mig.  Jag har alltid varit hon som försökt dölja tårarna med skatten. Jag har alltid varit hon som har gått sönder mer än vad hon hunnit läka. Det krävs inte mer än en blick för att få sprickorna inom mig att vandra. Jag kommer aldrig att ge någon annan skulden, för jag vet att den är tilldelad till mig utav en anledning. Jag har lärt mig att svälja skiten på ett fint sätt, samtidigt som jag håller minen & återvänder in i mig själv, till min djupaste vrå där bara anklagelser & felsteg omsluter mig. Där behöver jag inte känna mig utpekad, felaktig eller på något sätt klandras för alla misstag. Där får jag bara vara den trasdocka som jag är. Det sträcks ut kalla händer överallt runtomkring mig, jag nuddar inte en enda en, för jag vet hur mina krossade delar utav mitt hjärta bara kommer att frysa till is då. Jag har blivit tilltalad mina felsteg förut, jag vet hur världen kan gapa stort & hemskt emot mig. Jag försöker ju bara att värma den själ som inte blev tilldelad någon värme. Jag försöker ju bara hålla ihop den själ som har fått utstå så många svek, sparkar & slag. Jag försöker ju bara omhänderta knytet som är så ensam, rädd & vilsen i denna allt för skeva värld.  När själen är lugn & äntligen har funnit sin ro, så tittar jag upp emot den himmel som äger två utav universums finaste änglar. Det är ju där uppe som oändligheten tar vid, för där är nog inget så temporärt så som här på jorden. Jag längtar efter honom som allt jämnt förstod mig & jag längtar efter hon som alltid fick mina ensamhetskänslor att tyna bort. Jag slås ner utav deras bortgång, en förlust blev till två förluster & sorgen som till en början var nog blev ännu värre. Inte besviken, men så uppgiven utav all denna smärta & saknad. Ensam på egen hand, oförstådd & lämnad med så många frågor utan svar. "Gå inte, nej kom tillbaka.. Jag behöver ju dig", lika naivt önskade varje gång, lika smärtsam tystnad vid varje avsked. Men älskade, det var inte ni som gick ur spelet som förlorare utan det var dom. Ni förblir vinnarna, kämparna, hjältarna - änglarna... Jag tänker aldrig sluta längta efter att på nytt få se era vackra leenden skina & få känna en gemenskap som bara ni kan få mig att känna.  Jag talar inte högt & tydligt längre. Jag talar bara lagom, sådär så bara den som verkligen vill, kan höra & se mig. Jag har gett så mycket utan att få något tillbaka. Det räcker såhär, jag vet inte vad jag vill men jag vet något helt annat & det, det får förbli min hemlighet.