Inte meningen att störa..

Upprepande gånger, samma sak varje gång. Varför lär jag mig bara inte av att allt ändå bara lär bli en ond cirkel, för så länge jag inte skulle öppna upp mig, så skulle det endast röra mig själv & inte någon annan. Jag vill inte såra någon annan, inte göra någon annan ledsen eller besviken, fast det är nog det enda som jag faktiskt är kapabel till att lyckas med... Jag kan förutse, för jag vet så väl, långt innan någon annan. Varför är jag såhär dum? Jag kan bättre än såhär... Ibland så känner jag mig så otroligt självisk & elak, för varför kan jag inte vara tyst för någon annans skull? Varför ska det hela tiden vara mig själv som jag vill bespara smärtan på? Jag är ju trots allt van den & för mig så känns det bättre att få bära den själv, än att jag med min klumpighet giver den till någon annan. Jag skulle vilja tejpa igen min mun, sätta ett larm på mig själv som när det helt enkelt är på väg att sägas något olämpligt, larmar mig. Jag vet ju hur man gör när man ska vara tyst, för jag fick trots allt hålla tyst om hela den misären som i hemmet fanns & som jag som barn faktiskt levde i varje dag. Varför var jag så duktig & tyst då? Var jag rädd för att bli dödad eller? Löjligt. Var det för att hotet fanns på utsidan eller? Hur som helst så kunde jag ju i alla fall då, så varför skulle det var så otroligt svårt nu helt plötsligt? Jag vet vad jag förtjänar & inte förtjänar, för även det har jag lärt mig. Smärtan är trots allt min bästa vän & ibland när det gör riktigt ont, ja då känns det, men då bedövar jag smärtan med en annan istället. När det gör sådär äckligt ont & hela kroppen bara skriker efter någon slags käftsmäll som kan förklara för mig att jag lever & jag är jag.Jag är otroligt glad för att man inte kan se vad andra tänker, för ifall någon visste eller kunde se vad som fanns i mitt huvud, så är jag garanterat inget att ha, absolut ingenting. Jag vill inte ens ha mig själv väldigt många gånger. Vad som är bra med mig? Ja, kanske att jag helt enkelt är så bra på att komma undan mycket, kortsiktigt i alla fall.. Jag kan ju ha fel, för det har jag rätt ofta faktiskt. Jag vet ibland inte mening med mig, med mitt handlande, med min idioti, med mitt liv. Jag känner en saknad efter något som nog inte ens finns, eller något som kanske hade kunnat vara jag, något som kanske kunde ha varit något bättre än det här, än mig. Vem försöker jag att lura? Vem försöker jag att ta mig förbi, rymma ifrån? Är det så illa att det är mig själv? Logiskt så borde det ju vara så, eftersom det faktiskt är emot mig själv som jag ständigt slåss emot. Varför ger jag mig inte?Från en sekund till den andra så kan jag hinna föras långt emellan två destinationer, fast jag ville ju vara kvar där. När ska jag hitta rätt? Få bestämma själv? Ta ansvar för mitt handlade & inte försöka glömma något som inte ens går att glömma. Jag har ju nypt mig själv i armen flera gånger & jag drömmer ju inte? Så, det här är alltså min verklighet? Ingen mardröm? Jag visste väl det. Så jag kan väl bara glömma om att någonsin få känna mig bekväm & trygg med mig själv. Jag förväntar mig ingen större hit till framtid, eftersom jag vet redan nu hur otroligt mycket mer jag kommer att klandra mig själv för att ha förstört så mycket av mitt egna liv. Det är nog rätt gjort av alla mina fiender, att säga som dom gör, så kanske jag en dag vaknar upp & inser att jag är helt sjuk i huvudet. Dom kan väl ändå inte säga sådär helt utan någon anledning, nej, så skulle dom nog aldrig göra. Dom har rätt. Såhär kan jag ju inte hålla på, fan skärp dig Meryam, du kommer ju aldrig någonsin att bli vuxen. Bättre än såhär kan du. Sluta upp nu. Javisst, förlåt, det är sant. Jag förstår.Jag är borttappad av mig själv, kommer jag någonsin att hitta rätt? Kunde jag kanske ha gjort något för att undvika allt som jag själv har orsakat för mig & för andra. Men främst allt som jag har orsakat för andra. Jag skäms verkligen över det faktum att det har lagts ned multum med pengar ifrån vårt samhälle, för att försöka hjälpa mig & så blir jag aldrig ens bättre? Oförskämt av mig. Någon annan kunde ju faktiskt ha haft bättre nytta av allt det som har lagts på mig. Hallå, ser ingen att jag är ett sånt här hopplöst fall? En hjälplös människa. Jag har orsakat nog med problem för att vara värd någon fler chans. Jag kan ju inte ens ta hand om mig själv... Jag hatar att se andra människor maktlösa & det ska ingen behöva känna för min del. Det gör för ont i mitt hjärta, i det som slår för alla dom som jag älskar. Alla som ständigt försöker & ger allt för mig, bara för mig. För alla dom vill jag inte vara någon smärta. Det är inte dom som gör fel eller är fel, det är hos mig som störningarna finns, hos mig som felet sitter & hos mig som anledningarna är. Jag önskar jag kunde ta allt ifrån alla, allt som jag har orsakat & ställt till med. Allt det vill jag ta & sedan bara ställa mig i ett hörn för att skämmas. Så jobbigt det måste vara att återkommande gånger försöka få mig att förstå att jag inte är klok som gör si eller så. Jag fattar ju ändå ingenting! Jobbigt värre..Förlåt för att jag aldrig sagt förlåt.