Inte jag..

Förmågan att kunna uppskatta livet, är något som jag har så svårt för, men något som jag vet är så viktigt. Jag brukar tänka tillbaka, liksom bara för att få mig själv att inse hur otroligt mycket värre allt kunde ha varit. Man ska inte jämföra sig med andra, inte överhuvudtaget, för det tycker jag bara blir orättvist & inte alls speciellt bra. Just det där som jag tagit upp så många gånger "men tänk på dom som har det värre" jo, det är klart, det finns dom som har det värre än en själv, men att tänka så blir bara fel överallt. Jag kan tycka att det viktigaste är att man emellanåt, om så bara för några minuter, får känna att livet är vackert & att det är värt att uppskattas. De senaste veckorna har varit fruktansvärda för mig på flera olika fronter. Jag har haft fruktansvärda tomhetskänslor, mer än vanligt många panikångest attacker, sovit helt värdelöst, känt mig underlägsen & otroligt maktlös. Det är sällan som jag för en längre stund bara känner att det är lika bra att ge upp & de senaste veckorna så har det varit nästan varje dag, som allt bara har känts meningslöst. Hela min värld har liksom varit regnig, grå & väldigt tom. Jag har försökt analysera, utreda & försökt förstå, men jag kommer ingenstans, för allt har bara stått stilla. Jag har ingen aning om vad som har varit med mig, men ett som är säkert, är att något har inte varit som det ska vara med mig. Jag har liksom varit omotiverad till precis allt, stängt ute allt & alla, dragit mig undan verkligheten & bara varit allmänt "inte - jag". Det känns som det håller på att gå över. Jag är inte lika tom, tror jag iaf(?) det känns som kontrasterna börjar återkomma. Jag har varit väldigt ensam en längre tid, fast inte ensam, ensam, utan lite mer ensam i min tomhet & liksom psykiskt. Jag har aldrig märkt att någon försökt få kontakt med mig, för jag har varit så inne i den där bubblan som isolerar mig ifrån verkligheten. Det kan hända att nya medicinen som jag har fått, har påverkat mig så pass mycket, att jag inte märkt något. Jag har som sagt levt i en helt annan värld helt enkelt. Jag är livrädd för att bli någon som jag inte är och jag är såå skeptiskt emot dessa mediciner, som ska "dämpa känslor, stabilisera humöret" osv. Jag tror inte på sånt, för jag tror att man helt enkelt måste lära sig att hantera det själv, och inte att en medicin ska kunna göra det åt en. Jag har sedan dag ett, varit så anti dessa påhitt till mediciner, för jag vill verkligen inte bli något som jag egentligen inte är överhuvudtaget. Allt blir så "på låssas" och det avskyr jag. Men vad gör man? Tackar man nej så är man ju "anti - hjälp" och det vill jag ju så klart inte uppstå som.... Helt ärligt så önskar jag nu inget annat, än att livet alla bitar ska falla på plats så snart som möjligt. Det är så mycket tid som har gått till spillo pga diverse händelser och nu är jag uppriktigt sååå fruktansvärt less på att bara gå och vänta, stå ut & ge men aldrig få tillbaka. Jag har ju faktiskt en skrämmande framtid som jag måste lära mig att kunna se fram emot. Det är svårt, skrämmande & inte alls lockande, men nu var det de där med att inte fly verkligheten, så jag måste bara inse, att problemen inte försvinner bara för att jag ignorerar dem, utan att de snarare bara växer & blir fler. Att ta tag i saker och ting är nog det som jag har allra svårast med, men jag jobbar på det. Jag ska väl precis som de flesta andra, fixa detta!!