Inget att förlora - förutom mig själv...

Jag hinner bara slå mig ner i soffan, så slås jag även ner i ångesten. Det hettar till & jag tänker att - kan jag åtminstone inte bara för EN KVÄLL, få slippa den förbannade skiten? Nej, för vet ni en sak? Det är ett heltidsjobb att vara psykiskt sjuk. Ja, du läste rätt; ett jobb, heltidsjobb. För är det inte det ena så är de det andra & så går det bara runt. Alltså aldrig en lugn sekund. Här & nu så sitter jag med en känsla som säger mig att jag väntar på något. Jag känner hur det pågår något inom mig, något stort, något som kommer att få hela min tillvaro att explodera, skakas om & gunga till sådär okontrollerbart, likt ett skepp ute på öppet hav med höga vågor, i mörka natten.  Jag hade velat ha en ventil, för den hade varit perfekt att öppna upp en aning just nu. Jag har ett överflöd av kaos i mitt huvud & endast kapacitet att klara av cirka 10% av skiten. Hur ska jag bära mig åt? Jag påminns här & nu, om ångestens angrepp igår. Hela underarmen värker & hettar, plåstrens kanter sliter & drar & skaver runt de ömma såren. Under ligger stygn på stygn på stygn. Hur många gånger till ska jag behöva lagas på utsidan för att fortfarande leva kvar med samma trasighet på insidan? Hur länge till ska jag orka ställa upp på en kamp som jag ständigt förlorar? Vad är det egentligen som driver mig ännu? Jag har ju förlorat så många gånger - finns jag ens kvar fortfarande? Hjärtat dunkar till, två slag i ett känns det som & jag måste blinka för att inte fasta i någon hemsk föreställning. För då är det som om tiden den stannar & jag bara försvinner, helt & hållet. Famlar omkring i timmar, i ett desperat försök till att hitta hem - saknar ingen mig? Varför letar ingen mig? Lät jag mig verkligen gå vilse såhär långt & länge, utan att ens komma på tanken att det aldrig lär gå att hitta hem igen..? Men sen inser jag, att jag hade inget val. Det var fly eller bli slukad helt & hållet av mörkret som gällde & jag sprang. Sprang & springer än, vilse utan karta & kompass. Fan. Nu brister det & jag får genast alla mina plågor över mig.  "-Hur hade du nu tänkt Meryam? Försöker du förklara att du har misslyckats? Fast det har du ju." Hela jag känns som ett enda stort misslyckande & jag vill inget annat än att dränka mig själv i skäms-kudden. Det här var ju inte vad jag hade tänkt. Det här var inte mitt mål, min dröm eller vad som jag kämpade så jävligt för. Det här är likt ett straff - vad straffas jag för? Att jag försökte? Att jag var naiv? Att jag mår dåligt? Förlåt. Förlåt. Förlåt. Men snälla lyssna... jag vill bara att någon ska förstå att, jag valde inte det här. Jag ville inte sättas på detta offertåg, jag ville inte tappa hoppet & låta självföraktet få ta över mig. Jag ville bli som alla dom andra - bara människa. Mitt liv är bara ett drama i en pjäs, en tragedi. En sorgsen saga där alla går förlorande ur berättelsen. Miljontals sekunder av sökande efter förståelse och lycka, miljontals tillfällen av platta fall och blodig näsa. Hittar man glädjen och skrattet väntar smärtan alltid där bakom en gran, eller så är glädjen och skrattet det som föder smärtan. Jag är alltid beredd, väntande, med knutna nävar och hukande axlar. För är det inte så att alla behöver någon att tro på. En hamn att vila i. En famn som skyddar mot vågorna när det stormar. Är man ensam slåss man för livet och döden, då är kampen verklig oavsett om man är gömd bakom tandskydd och handskar. Drivs man av smärtan och ensamheten spelar det ingen roll hur många gånger man vinner, man blir ändå aldrig tillfredsställd, kan aldrig vila i segerns sötma, måste vidare, direkt. - Vad har jag mer att förlora än mig själv? Men jag hoppas att jag aldrig kommer att vinna någonting igen. Aldrig någonsin. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill. För att jag inte behöver vinna mer...