Ingenting är under kontroll..

Gör inget; apati. Inväntar panik, går under. Kommer halvt tillbaka, överkörs igen. Kryper. Kravlar. Dör. Det är mycket nu. Sorg, bearbetning, konstant värk i kroppen, ångest, depression, terapi, vara människa, orka andas. Ja, jag glömmer nästan till & med att sätta punkt när jag skriver. Allt känns så uppgivet, så förlorat på något sätt. Jag har för stunden tappat gnistan, totalt. Jag vet inte ens hur man ler vissa dagar. Jag står, sitter, ligger & sover med denna värken i kroppen. Den påverkar mig inte bara på så sätt att jag blir begränsad i min vardag, utan även så pass att psyket får ta så sjukt mycket stryk. Jag har tänkt så många gånger; ”det kan fan inte blir värre nu alltså..”, men visst fan kunde det visst bli värre. Vad skulle hindra ondskan om inget hindrat den tidigare, ifrån att antasta & bryta ner mig? Jag har känt den länge. Känslan, av att något i min kropp gått snett. En surrande smärta som finns där. Känslan, av att vilja förtränga. Chocken har drabbat mig. Känslan, av att så sakta tvingas inse. Inget är riktigt som det varit. Känslan, av att sörja mitt gamla Jag. Det här är också jag. Känslan, av att acceptera och inse. Lär mig känna den igen. Känslan, av att vara levande & att faktiskt orka leva.  Och jag önskar att det bara var en sak, att bara ett område på min sargade kropp gjorde ont, men nej. Det blir successivt bara värre. Mer ont på fler ställen. Ångest växer, depressionen blir större än någonsin. Uppgiven, ledsen, utmattad, trött. Min vardag är inte ens ett liv längre? Mitt liv har inte varit ett liv på jag vet inte hur länge... Jag vill verkligen bara få en liten jävla vila ifrån allt helvete som är just nu. Hur står man ut i något som inte ens går att stå ut i? Hur andas man när bröstkorgen känns ihoptryckt utav ångest? Hur skrattar man när tårarna konstant rinner? Hur lever man, när man hela tiden bara vill något helt annat..  Dagarna kommer & går, dag blir till kväll, kväll blir till natt & natt blir till ännu en ny dag. En ny dag som känns som vilken jävla skitdag som helst. Jag går genom dimman som är mitt liv. Ibland klarnar den, men det är inte ofta. Jag tänker ibland, att det är nog såhär en fågel vars fjädrar blivit täckta av olja, känner sig. Hjälplös. Kall. Oförmögen att göra det alla andra av dens sort kan. Ibland undrar jag varför jag är så ledsen. Ibland undrar jag varför jag aldrig känner mig nöjd. Ibland, eller kanske väldigt ofta, så undrar jag, vem Jag egentligen är..? Dagar tycks ibland längre än dem tjugofyra timmar som nämns. Har försökt fånga dagen, leva för den, eftersom jag velat veta hur det känns. Men kan inte fånga något, sedan leva för det, om det man får tag i bränns. Jag är i tunnel existens, såkallade levande till viss gräns. Livet och jag har många stunder, dagar och sekunder, då vi inte kommer överens. Ps. I daglig existens med livet på karens..