Ingenting.

Jag kan inte leva i nuet för att det är alldeles för smärtsamt. Jag kan inte vara i framtiden för den är för instabil. Jag kan inte vara i det förgångna för det är mörkare, än mörkret själv... Jag är ingenting. Jag är ingenstans. Ett skal av den människa som en gång var en person som en gång var jag. Vad hände på vägen? Var gick det snett..?-Kanske nånstans mellan att något hemskt hände, något fruktansvärt.. fasansfullt och de ekande orden om att det här får det aldrig talas om. Reglerna som uppkom: Ta med dig det ner i graven, vidriga människa. Bokstavligen. Det har satt sig. Djupt. Som indoktrinerad i att dölja hur det faktiskt är. Vad som faktiskt händer. Så rädd för att omgivningen inte skulle hantera det och bli så ledsen. Det är min börda att bära, säger jag och går under på kuppen...