INGEN kan göra allt...

Du där.. Du som läser detta, visst vet du väl om att du är unikt skapt? Att du är välsignad detta liv? Att du är lika värdefull som precis varenda annan människa. Du som läser detta & mår skit, du som läser detta & tror att du är ensam, för dig ska jag tala om att - DU är INTE, ensam! Det finns så många som lever i en mörk & ensam tystnad, i en helt annan värld än "den verkliga". Det finns människor som lyckas dölja allt det där som gör så ont, som för vårt samhälle är något skrämmande. De som kanske verkar vara & ser väldigt starka utåt, är rätt ofta de som faktiskt kan vara en utav oss alla, som mår fruktansvärt dåligt. Efter allt som har hänt, efter allt som har varit & långt före det också, så måste vi nu alla försöka finnas för varandra, vi måste se, höra & förstå varandra. Kanske har nu ännu fler ögon öppnats & ännu fler människor börjat förstå allvaret i det hela. Det som jag så länge har velat få många fler människor att förstå, har nu kanske till en liten del skett men dock på ännu ett väldigt fruktansvärt sett. Jag vet hur hopplöst livet kan vara, jag vet hur sömnlösa nätter är & känns, jag vet hur dödens lockande famn skrämmer, jag vet hur kroppen skakar av ångest, jag vet hur jobbigt det är att behöva visa sig svag, jag vet hur man får andra att tro att allt är frid & fröjd. Men jag vet framför allt, hur det känns att inte vilja leva mer. Vi människor behöver kärlek, respekt, omtanke, värme, förståelse osv, för att kunna leva ett liv & för att framför allt kunna känna sig behövd & älskad. Sedan finns det "undantag" eller vad man nu skulle kunna kalla det. Alltså det finns såklart människor som har allt, de som verkligen har allt de kan tänka sig i livet, men ändå, så känns livet inte alls lockande för dem. Allt behöver inte ha en förklaring, allt behöver inte vara solklart, logiskt eller "normalt", för alla människor är vi olika & så enkelt är det bara. Många tror nog att deras tankar är sinnessjuka, konstiga, brutala & inte alls någon annans tankar lik, men så är det inte. Men endast för den livsfarliga tystnaden som finns lite här & där runt om i våran värld, så blir det såhär. Det är väl egentligen inte så konstigt att människor känner sig ensamma? För man får ju faktiskt inte prata hur som helst om psykisk ohälsa."det är ju onormalt. Va? Vadå psykiskt sjuk, är du en sån där psykopat? Ojdå, dig måste jag akta mig för!" Typ...Nej men alltså ungefär så känns & låter det i mitt huvud, när en människa som inte är bekant med allt vad som innebär med att vara psykiskt sjuk, uttalar sig på alla de konstigaste sätten som finns. Jag förstår inte hur det har blivit såhär, att allt ska vara så fruktansvärt viktigt att kunna dölja. Jag skulle vilja hjälpa alla de (främst) ungdomar som inte vågar uttala sig, som inte vågar visa eller inte vågar berätta vad som egentligen är den nakna sanningen... Jag skulle vilja berätta för den som känner sig så ensam, att den inte är ensam, att det finns så otroligt många andra, som känner likadant, som mår likadant, som tänker likadant. Alla människor är vi som sagt olika, men hur vi som människor i grund & botten är skapta, skulle jag vilja säga inte är någon speciellt stor skillnad. Jag tror att det finns något "basic" i alla oss människor, något som alla människor liksom har fått för att vi är människor. Jag är så fruktansvärt tom, att jag till & från måste tänka efter om vad det faktiskt är för något som jag tänker på. Förstår ni? Allt är liksom bara så tomt att det nästan blir obehagligt... Jag vill säga så mycket men orden finns inte, inte någon stans & det får mig att bara vilja slita ut min själ, för allt blir liksom bara -"hjälp mig någon". Jag kan inte ens förstå att jag inte vill förstå. Jag är egentligen bara en människa i mängden, bara en maktlös människa med en vilja av stål, fast med förutsättningar som för tillfället bara inte räcker till fullt ut...Jag klarar inte av att se på medan en annan människa mår dåligt, så fruktansvärt dåligt att livet har tappat alla sina nyanser. Jag vet, hur smutsig man känner sig med den där stämpeln i pannan "psykfall". När folk förminskar ens känslor, en tankar, ens mående överhuvudtaget. Jag vet hur otroligt många människor det finns, som faktiskt håller tyst om sitt mående, endast för den har försökt att ge signaler, gång på gång, men inte fått någon reaktion alls.. Och så det här med att lägga skulden & ansvaret på den som mår dåligt, alltså nej, bara nej, nej, NEJ!!! Menar du som tycker så, du som vill lägga skulden & ansvaret på den sjuka, menar du PÅ RIKTIGT att en människa som är psykiskt sjuk ska tala om allt för någon, utan att ens ha blivit frågad? Förväntar du dig att en människa som är sjuk, ska ha orken till att informera den ena & den andra, om hur fruktansvärt dåligt den mår? Hör ni hur fruktansvärt det låter? Det sista du som medmänniska bör göra, är att under inga omständigheter, försöka lägga ett sådant tungt ansvar på en människa som redan bär på allt för tunga bördor, som redan i princip är på botten. Jag tycker bara att det måste ske en förändring & då menar jag alla vi människor, inklusive mig själv. Vi måste sluta upp med att fråga "Hur mår du?" om vi inte ens har tid till att höra hela sammanhanget, hela mening. "Hur mår du" verkar ha blivit något av en hälsningsfras i vårt samhälle & det är väl ändå det sista som man borde fråga någon, om man inte ens har tid till att lyssna? Nej, alltså jag blir mörkrädd, förtvivlad & ännu mer maktlös desto mer jag tänker på alla de problem som måste lösas, för att vi i vårt samhälle ska kunna leva ett liv i gemenskap, ett liv där alla verkligen får sina röster hörda, där alla får bli respekterade för den dom är & framför allt sedda & förstådda. Jag har sagt det förut & jag säger det ännu en gång - INGEN kan göra allt, men ALLA kan göra något.. Kärlek & respekt till alla<3