-Im not good with feelings...

Det här är inte ett liv. Jag är vandrande ångest. Bröstkorgen är ihoptryckt som av en gigantisk maskinpress med pressförmåga på flera ton. Eller, egentligen känns det som om bröstet gapar öppet, blottande, spretande revben och ruttet kött, likt ett ömkligt djurkadaver efter en sen rovdjursfest. Och aldrig har smärtan varit så här intensiv, envis, ihållande, förgörande. Eller kanske har den det, jag kanske bara inte minns? Men jag minns det som är nu och det gör ont. Och värst är ändlösheten, avsaknaden av ett andrum, pågåendeheten, förlängningen. Varje dag är den andra lik och dom är alla, är helvete likt.. Kanske måste man kapitulera sig ner under jorden för att kunna vända sig uppåt igen, jag vet inte. Jag vet verkligen inte längre. Jag vet bara att jag kryper på knäna mellan tomrummen inom mig. Irrar omkring inom mig själv, med en ihålighet i bröstkorgen, som fräter sig djupare och djupare... Jag hoppas och ber att det är allting instängt som bubblar upp till ytan i en sorgsen, plågsam parad.. med bortträngda känslor som ilsket manifesterar sin befintlighet! Men jag fruktar att det är slutet, att det är en bekräftelse på min missanpassadhet. Ett slutgiltigt besked, om att jag aldrig kommer att komma till rätta i mig själv, med mig själv - till ljuset och acceptansen.. Och jag kämpar, strider, skriker. Inuti. Utåt sett så skulle jag nog säga att jag för det mesta, är väldigt neutral. Jag försöker vara rak i ryggen, jag försöker blunda för min egna, enorma sårbarhet.. Jag försöker in i det sista, att tvinga tillbaka tårarna och istället skratta obekymrat. Som i ett försök till att på något sätt, håna mig själv... Men tittar man tillräckligt nära, så kan man höra ögonen skrika i skräckslagen förtvivlan och vanmakt; ”-Rädda mig, hjälp mig, älska mig. Omfamna mig. Håll ihop mig!”. Och ångesten smyger bakom min rygg, vill förvränga min förfalskade verkligheten än värre. Och jag springer, fort som fan, till längre bort.. Den ska inte få ta mig, den gör mig mer vilsen än vad jag redan är.. Jag kan känna dess närvaro i skuggorna och på håll hör jag dess avlägsna skratt eka genom natten...  Min sanning kan inte förmedlas till min omgivning, det vore egoistiskt att ens försöka veckla ut den nästintill, overkliga verklighetsfantasi som suger livet ur alla som rör vid den. Jag sänker mig själv för att rädda de jag bryr mig om, ett offer, flera vunna liv. Jag kan inte lägga min själ i någons händer, lika mycket som att jag vill rädda världen innan jag räddat mig själv. Det som är jag är för betungande att bära på.. Ett besvär, obehag, bekymmer, jag dränker allt som rör vid mig, det sugs ned under ytan med min virvel... Liksom, solen går upp och min kropp vill enbart ge upp. Solen går ner och min kropp orkar bara inte mer... Men ändå så går dagarna.. De läggs ihop i högar som bildar veckor, månader och till slut år.. Tiden passerar mig långsamt, fast i en exakt hastighet för att jag ska klara av att finnas till... Det är svårt att fortsätta när kroppen skriker att den vill lägga av. Bara få slut på lidandet. Orkar inte ett steg till. Kroppen anropar hjärnan; ”-Vi klarar inte mer, snälla kapitulera bara nu, för i helvete!” -Och att då ändå fortsätta.. Det blir ett arbete som aldrig går i samklang. Sjunger hela tiden i fel tonarter. Den ena sidan är slut. Den andra sidan vill ta sig till slutet. När till slut varje cell ber om benådning ska dövörat bara slå till. När varje liten sena och muskel försöker lägga av så ska ändå kroppen förflyttas. Det är orimliga krav att ställa på någon som tycker att varje andetag är en plåga.. Ändå är det precis de kraven som behövs. Precisa yrkanden på fortsatt kamp. Jag förlorar i välbefinnande för stunden, i ett jävligt naivt hopp, om att vinna det stora, långa loppet..