"-I'm just a Devil, dressed up like an Angel.."

Sommaren har mer eller mindre gjort sitt. Bakom husknuten smyger sig hösten på allt närmre & närmre, för var dag som går. Löven ifrån grenarna faller fritt & landar på den fuktiga marken. I väntan på att förmultna. Samma visa, år efter år. Solen värmer, regnet är blött & kyligt. Min själ är nästintill gratis. Hjärtat är förlorat, hjärnan har kapitulerat & kompasset & kartan - ligger borttappat någonstans efter vägen jag vandrat på.  Orken har aldrig varit såhär liten. Själen har aldrig varit såhär biten.Och jag; -jag har aldrig, varit såhär sliten..Vilse i mig själv. Vilse i en dimma utav mängder av mediciner. Vilse i smärtan. Sammanbiten & helt utan att egentligen vara medveten om det, så riktar jag allting inåt. Visar inte mer än nödvändigt, om ens det. Känner inte mig själv, känner inte igen känslorna. För känslorna känns inte så som de brukar kännas. Allt, inklusive mig själv, är som ett enda stort främmande folk. Försöker navigera mig i den röran som råder inom mig. Hade hoppats på att kunna bibehålla det sinnestillståndet som jag så länge kämpade mig upp till. Det sinnestillståndet som sa krasch & som sedan snabbt, lämnade mig.. Nu ligger jag bara här på botten & ser upp emot ytan. Drömmer mig tillbaka, men förblir kvar på precis samma plats. Tänker att; ”-Hur var det nu det kändes, när jag skrattade sådär med både hjärtat & själen? Hur & vad jag gjorde jag egentligen, för att nå ända dit?”.. Tvekar på om jag tar mig upp dit någon fler gång. Jag vet inte om jag varken orkar eller för den delen ens KAN ta mig bort, upp här ifrån.. För jag vet, jag vet att det är svårt. Att det gör ont. Att det är utmattande. Det är liksom svårt att slåss när man känner att man inte har något att slåss med. Ingen ork, ingen motivation. Inte ens mina armar, ställer upp i försvar numera.. Jag döljer inte tårarna längre, varsågod, se nu på här, medan jag drunknar i mig själv. Se hur mina blödande sår inte möter sina kanter, utan dom glipar & läker på varsitt håll, aldrig igen sammansatta. Smärtan lämnar efter sig större avtryck nu, allting känns mycket eller inget alls. Allting är annorlunda - Jag är inte Jag längre.. En sak som legat & trängt inom mig under de senaste dagarna.. Något som uppkommer inom mig - varje gång(!) som mitt liv blir taget för givet. En ”liten” tanke; -Varje människa som väljer att avsluta sitt liv, oavsett anledning,är en förlust för medmänskligheten. Vad hjälper väl tårarna vid graven, när närvaron behövts så mycket tidigare? I efterhand är det så lätt att förstå men i ”realtid” är vi blinda.. Många vill kanske inte se det som gör så fasansfullt ont i någon annan.. Jag undrar allt för ofta; ”-Saknar vi förmågan att förstå hur mycket ett ärligt ord faktiskt kan betyda?”. Eller har många glömt vad ett ärligt ord är? Det sägs fraser som t.ex; ”jag finns här” eller ”ring mig”, osv... Men när läget är skarpt, vem finns egentligen där då? Tar vi oss tid att se varandra bakom ytan av rikedom? Tro det eller ej.. Man kan äga världen, fast ändå vara helt jävla tom...  Så mycket händer och så mycket är precis samma. Att mina lungor gång på gång drar in nytt syre för att hålla kroppen vid liv. Hur kan jag & min kropp, inte bara ha gett upp? Hur kan vi inte bara ha lagt oss ner för att dö på marken? Jag var i ett konstant upplösningstillstånd, ensam, i flera långa dagar.. Det har varit bortom fruktansvärt. Förbi avskyvärt. Inte ens i närheten av hemskt. Det finns helt enkelt inga adjektiv som kan beskriva det. Inga ord kan göra detta hemska, fruktansvärda, avskyvärda - till rättvisa.. Alldeles nyss, för några dagar sedan - så var jag ensam och slogs med mina ”inbillade” demoner. Nu sitter det en armé bredvid mig. Dom håller i mina armar så att jag inte ska falla ihop. Dom rör vid mig, håller i mig så att jag ska länkas samman med nuet.. Dom pratar i en lugn ton för att kroppen ska förstå att den kan andas igen. Det är tryggt här. Även om jag i mitt huvud - omringas av krossat glas, sönderrivna fotografier, omkullvälta stolar och en upp-och-ner-vänd värld. Allt i mitt huvud och inuti min själ vittnar om kaos. Men det är lugnt nu. Allt är bra igen. Fast egentligen är ingenting som det ska. Så mycket händer & så mycket, är precis samma sak...