” I'll be alright, just not tonight..”

Det känns som om jag har gått vilse i livet. Igen. Kanske är alla fastknutna vid ödets röda tråd utom jag. Tänk om det inte finns något band som håller mig fast vid den övriga mänskligheten, tänk om jag svävar ensam i livsrymden utan mål och mening, likt en förflugen heliumballong som blir kvar efter att sommartivolit har dragit vidare. Jag vet inte vart jag ska gå. Varje väg tycks vara en återvändsgränd, varje val följs av kval och ånger. Jag fryser fast i steget, och tankarna stelnar till sten. Djupet bakom bröstkorgen öppnar sig i hela dess vidd och slukar ytligheten. Jag drunknar i det existensiella havet djupt inuti, hör ropen som lockar, men vet inte vilket jag ska följa, de är så många och så förvirrade. Min hjärna kan inte tänka tvådimensionellt, den följer förtvivlat riktningar på alla plan. Tankarna drar åt olika håll, som en helixspiral, men bortom rum och tid och sedan tillbaka igen. Kromar sig runt en punkt, förflyttar sig dit jag inte alltid kan följa. Skapar mönster; en spröd fraktal bakom pannbenet. Och det gör ont, dessa mönster. Att alltid tänka och känna så mycket. Jag tittar inåt när alla andra tittar utåt. Melankolin som smyger i blodet. Krävande och meningslöst men kan inte låta bli, som ett sår med en kliande sårskorpa. De måste få komma ut, alla tankarna som är fångade inuti. Jag vill bli hel, men hur ska jag någonsin kunna bli det när jag vet hur ont det gör. Inte bara för mig utan för alla. Alla som lider. Världen, världen är skev. Och jag vet ju. Jag vet. Egentligen. Innerst inne. Att om jag bara vågade ha lite, lite tillit, ja då skulle livet bli enklare och molnen lätta. Men hur övertala man sig själv till att våga tro och hoppas när de tidigare erfarenheterna ständigt viskar om motsatsen..? Men sanningen är att det gör ondare ju mer motstånd jag gör, ju mer jag låter rädslan styra mitt sinne. Men jag vågar inte ännu. Jag klammrar mig fast vid tanken och rädslan, min sista livboj i levandet. För vem vore jag om jag inte var rädd? Men jag hoppas och ber, snälla Gud, livet och mig själv; låt mig våga, en dag, låt mig våga…