I was so sad that the word •s a d• just couldn't describe me anymore..

Utanför mitt fönster så smattrar regnet, ner & emot den mörka, våta asfalten. Stora pölar bildas längst gatorna & de små dropparna är inte längre enskilda, utan tillsammans i den vattenpöl som dom format. Varje droppe fyller sitt, varje droppe tar sin plats. En enda vattendroppe kan vara den som får den runda, fint formade vattenpölen att rinna över & vidare till första bästa avgrund. Brunn.  Jag önskar att jag hade ett brunn, dit allt mitt överflöd utav tankar kunde få ta vägen, när det helt enkelt bara blir för många, för mycket. När jag inte har kapacitet för fler tankar & känslor, så önskar jag bara att det fanns någonstans för dem att ta vägen. När jag själv, inte på eget bevåg orkade stå stark & hålla ihop allt, så önskar jag att det fanns något annat som kunde göra det åt mig. När tårarna forsar hysteriskt, när hela jag skakas om av panik & jag inte får fram ett ord - då önskar jag bara att någon fanns hos mig. När jag inte har förmågan att själv komma till dig, så önskar jag, att du var så vänlig & gick emot mig. Tänk så hastigt jag tvingades att bli stor & helt plötsligt så är allt mitt att klara av, helt på egen hand. Rädd & ensam i en värld så stor & främmande & fruktansvärd. Hur ska jag veta när jag borde svänga höger eller vänster? Hur ska jag veta vad som är okej, vad som är farligt & vad som är vänligt, när jag ingen som helst vägledning fick? Ska jag med mitt tunga bagage tvingas gå mil efter mil, med andan upp i halsen, med skor som skaver & med tårarna som rinner, för att sedan inte veta åt vilket håll hem är?  Ska det göra såhär ont att vara människa? Vad kommer man få ut av sitt lidande & framför allt, kommer man få ut något för sitt lidande? Det kan ingen ge någon garanti på, utan det är tidens gång som bär på en sådan stor hemlighet. Det gör ju så ont att inte veta vad man slåss för, att inte veta när & om det någonsin kommer att bli lättare att andas.. Hur ska jag kunna finna motivationen till att fortsätta vandra, när jag inte vet om det är lycka eller ännu mer sorg som jag vandrar emot?  Här & nu så vrider sig ångesten inom mig, den riktigt hånler för den ser hur det tär på mig. Jag mår illa utav all spänning som ångesten utsatt mig för, jag är törstig utav alla de tårarna som har runnit intill min mun. Mina ögon ser ut att ligga som övertäckt utav en dimma, de rödgråtna blodkärlen ger dem någon form utav kontrast, men det är det enda. Annars så finns inga kontraster, för när jag ser in i mina ögon så kan jag nästa höra hur det ekar. Var försvann livet i dem? Den lilla ljusglimten, den finns inte där. Försvann den, rann den ut någonstans ibland alla dom där tusentals tårarna jag under de senaste tjugofyra timmarna har fällt? Har jag något helt kvar, eller är allt utav mig i bitar nu..? Det känns i alla fall så, för det enda jag tycker mig göra är att springa runt inom mig själv & plocka bit efter bit som faller sönder. Vissa bitar har jag tappat förr, andra gjorde premiär men det spelar ingen roll, för varje bit gör sitt. Ingen bit gör mindre ont att få förkrossad, för smärtan är alltid detsamma om då inte bara ännu värre, men aldrig mindre... Jag står bara här & låter det göra ont, samtidigt som jag i mellan åt ger mig på att försöka protestera men vad hjälper det? Annat än att min frustration möjligtvis växer & blir allt mer påtaglig på min ångest. Jag låter det helt enkelt bara få köra över mig, för vem är jag att försöka övervinna något som har bedragit mig på all den makt som jag egentligen borde äga. Just det, jag är den största förloraren i detta spel... Åter igen så drar jag på mig offerkoftan inför mig själv, kryper ihop i mitt lilla hörn & beklagar mig ännu lite mer över hur otroligt svag jag känner mig & hur oändligt orättvist jag tycker att livet är.     Men vad hjälper det mig? Annat än att jag bara gråter ytterligare & inser att ingen annan än jag, kan få den saken att förändras. Men det var ju omöjligt, så då får jag till så lov att stanna kvar här i mitt patetiska lilla hörn & det gör jag gärna - för just nu så orkar jag inget annat än att bara få vara trasig & kanske till & med, helt enkelt, förbli det... Trasig.