I want to be free..

Min oskyldiga kropp har blivit papperet där alla obehagliga känslor, negativa tankar, & andras klumpighet, antecknas på. Det finns alltid plats för lite till, aldrig fullt. På varandra, bredvid varandra. De röda kontrasterna pumpas ut, svämmar över & färglägger mina armar & ben, åh så vackert. Tillfredsställande. I takt med att blodet pumpas ut, så pyser paniken ur mig & oj vad skönt. Adrenalinet stiger till max & jag omfamnas av en lättnad, skönt. Ett, två, tre & den röda färgen slutar att flöda & börjar istället att avta, stelna, torka. Adrenalinet sjunker, lämnar mig, för nu kommer paniken rusande, efter att inte ha varit frånvarande så länge. Vad ska jag ta mig till? Hjälp. Rösterna vrålar, anklagar, misshandlar; "-moaha ha ha ha, vi fick dig igen, du din hopplösa flicka!!!". Skammen hinner ifatt, utpekad av orsakerna. "Vad var det där bra för?". Svagare än allt annat. Det var inte jag som sa att jag var otillräcklig, det var någon annan. Någon som inte förstår. Någon annans hårda, skarpa, sylvassa ord, riktade emot mig. Aj, förstår dom inte? Det blir ju mina stora, vidöppna, blödande sår, min smärta & deras ingenting. Fullt omedvetna om att jag nu måste straffas. Jag försöker att med darrande ben, plåstrade knän & sårade armar, att ta mig upp igen, ta mig fram, ta mig vidare. Jag tvekar, samtidigt som jag försöker intala mig själv om att jag kommer att bli stark igen, det kommer att bli bättre, det kommer att kännas bättre. Jag försöker att hålla ihop, trots att jag ett flertal gånger bara har gått i s ä r. Att ständigt försöka övertyga sig själv om att det bara är tillfälligt, att det kommer att bli bättre, det hjälper inte. Det känns som att det kommer att vara i en evighet. Jag gråter, skriker, river, skadas, springer, trillar, t a p p . . a r ... hopp(et). Varför försöker jag ens? Kanske finns det något osynligt, något litet? Jag vet inte.Det svider i själen, det värker i hjärtat & det snurrar i huvudet, varför hann jag inte sätta stopp? Åter igen klandrar jag mig själv, jag tror inte på mig själv längre. Gång på gång så sätter jag mig själv fast i klistret, har jag inte lärt mig? Misstag, misslyckad - jag äcklas av mig själv. Inte ens när jag gör ingenting, så blir det bra. Varför inser jag inte att jag är långt ifrån nära det rätta? Varför låter jag det gå förbi, alltid jämt, jag ser mina egna fotspår tydligare & tydligare för varje gång som jag tvingas återvända till ruta ett. Inte igen. Nej, inte igen. Jo, igen, det blev igen, igen, igen & igen. Försöker att slå mig undan, lossa mig ifrån fängelset, det är livlöst & kallt här. Jag kanske hade kunnat göra på något annat vis, för det här blev inte vad jag suktade efter. Hur ska jag någonsin kunna låta bli att frukta verkligheten, låta bli att inte lita på mig själv, när dom andra inte gör det? Hur ska jag kunna göra rätt när andra pekar & säger att jag bara gör fel, att jag bara är fel. Vad är rätt? Vad är fel? Vem bryr sig egentligen? Jag tar mig själv i handen, vänder ryggen till & går min väg. Vem vill ha någon som mig..? Ingen? Nej precis, jag trodde väl det.. Ingen är det som vill ha mig. Det är inte så förvånande, för jag visste detta redan ifrån starten, det blev så förutsägbart för mig & inte är jag förvånad över omständigheterna heller, för jag visste ju det här. Hur ska någon, någonsin kunna älska mig, när inte ens jag kan älska mig själv? Jag har intalats att jag bara ska tiga, ta emot, vara tyst, känna skam, skuld & smärta. Min röst betyder inget, den hörs inte, når inte fram, inte till något alls. Jag söker ingenting längre, för hos mig är allt förlorat, hos mig finns bara tomma ord, bara tomma löften kvar. Jag vill inte stjäla någons dyrbara tid, så jag stannar inne, kvar inne i mitt tomrum där allt & ingenting finns. Luften som jag andas, den kväver mig & allt som känns & inte känns, är ingenting. Allt som jag ser är numera bara illusioner. På lossas i det verkliga, på riktigt i det overkliga. Säg inte stopp, säg inte nej, säg inte farligt, säg bara inget. Det förbjudna, det förnedrande, det som ständigt förnekas, det har redan nått fram & det är väl omhändertaget. Inom räckhåll så ser jag det som inte syns, så hör jag det som inte hörs & så känner jag det som inte finns. Jag är inte någon längre, för jag är bara något nu. Inte något som skulle vara värt att ta sig an med, bara ett tomt något. Tror inte att det är på tiden eller överhuvudtaget ens värt att försöka, för det finns inget att greppa tag i. Mitt språk är inte någon annans, inte tänkt för någon annan, bara för mig, bara för något. Tiden står stilla, det tomma intet är mitt vilorum & min okända destination. Adressen är anonym & jag är gästen i mitt egna hem. Eller är jag kanske inbrottstjuven i ett kritiskt sammanhang? -Aj då! Inte så bra, utan illa så illa, i sånna fall. Det spelar ingen roll, för jag är bara något som inte existerar på riktigt, bara något, fast ingenting. Andras atmosfär är min overklighet & min verklighet är andras overklighet. Jag är varken relevant eller pedant, jag fanns bara ibland, men nu så finns jag inte alls.