”I skuggorna av misären”

Ledsamheten ligger som täckt över hela mig. Den är tung, obeskrivlig & utmattande. Den föder fram så många tankar, värderingar & hån. Det är ett dilemma att våndas med & av alla intensiva & starka känslor som kommer & går.  Jag tänker på alla de chanser som jag missat, alla de chanser som jag varit tvungen att låta bli att ta, på grund utav mitt mående. Jag tänker på hur saker & ting var förr & hur saker & ting är nu. Allting är så annorlunda, jag känner mig så vilsen i allt det här som känns så främmande, som ÄR så främmande. Jag är inte alls särskilt självständig längre, jag behöver hjälp med i princip allt, på det ena eller det andra sättet. Mitt minne har minimerats, min ork har mer än halverats, min motivation är ett minne blott & mig själv, har jag totalt tappat bort.  I dagsläget är det en kamp för mig, att bara ta sig upp ur sängen. Dom flesta dagarna så lämnar jag bara sängen korta stunder, faktiskt. Dom dagar jag lämnar sängen längre stunder, är dagar då jag t.ex. har möte på psyk, men sen inget mer än så. Jag har blivit extremt mycket mer ljud & ljuskänslig. Min hjärna pallar enbart att gå in på t.ex. en affär, sen är jag helt slut i huvudet, pga alla intryck, allt ljud, ljus, osv. Jag klarar inte av att ens det minsta, ska gå emot mig, för det minsta, är vad som får bägaren att rinna över för mig, totalt. Jag kan ta min medicin för att sedan fem minuter senare, fråga mig själv om jag verkligen tog medicinen? Jag är ständigt trött, oavsett HUR bra/dåligt jag sov(it)er. Min hjärna går ständigt på högvarv & jag får aldrig någon riktig vila. Hjärnan, den går på högvarv medvetet som omedvetet, per automatik, helt utan att jag har något som helst att säga till om..  Vissa dagar så är jag inte ens närvarande, alla känslor är som bortblåsta & jag kan ligga i timmar & bara kolla upp i taket. Jag klarar vissa dagar inte ens av att kolla på mina sociala medier, för jag kan inte hantera det faktum att andras liv pågår, medan mitt fortfarande, bara står helt stilla. Jag känner hat emot omvärlden, orättvisan träder fram & jag tycker inte alls att livet är rättvist med mig. Jag har slutat försöka, mer & mer för varje dag som gått. Jag ser ju ändå inget resultat, så vad är meningen med att ge något, när man ändå inte får något tillbaka för det man gör? Dessutom för sin egna skull? För det mesta så känner jag bara att; -Jag vill sluta andas. Jag vill sluta låtsas finnas. Jag vill sluta kämpa. Jag vill sluta räddas. Jag vill sluta leka livets lek. Jag vill inte hålla på mer. Jag vill inte vara livets vän mer. Jag vill inte vara samhällets trasdocka. Jag vill inte vara livets tomma vägg att skrikas åt.  Och.... jag vill inte minnas. Jag vill inte tänka. Jag vill inte se. Jag vill inte mer. Jag vill sluta upp här och nu. Jag vill springa bort från allt; Smärtan, tårarna, känslorna. Jag är en trasig maskin som inte går att laga. Jag är en trasdocka som är värdelös. Jag är ett barn som ropar på hjälp bakom mina lögner av en falsk fasad. Jag kan inte. Jag kan inte mer. Jag kan inte fortsätta kämpa. Jag kan inte fortsätta se livets orättvisor. Jag skriker på hjälp i min tystnad. Jag springer från smärtan men jagas ständigt av den brutala sanningen. Jag ser mig själv försvinna bort. Jag kommer se mig själv försvinna helt. Förföras, långt, långt bort. Jag kommer aldrig mer igen.-Förlåt.