i n s a n e 

Jag antar väl att det för mig bara gäller att på något sätt försöka ta mig igenom stormen som just nu pågår inom mig. Det verkar vara en lång & extra stark sådan denna gång & för att vara helt ärlig, så känner jag mig inte alls speciellt stark eller tuff..Jag vet inte riktigt vart det började, hur det började eller hur jag ens hamnade här jag är just nu. Jag försöker att pussla men det är allt för många bitar som saknas, det är för mycket som inte är tillgängligt & för mycket som jag inte hittar. Jag går bara runt i denna cirkel, utmattad, med djävulen tätt bakom mig. Jag kan inte på något sätt lirka mig förbi, jag kan inte blunda & hoppas på att allt löser sig, jag kan inte lägga något på någon annan. Det är för mycket av allt just nu, så mycket att jag inte ens kan svara på frågan "hur känns det?". För jag vet inte, jag vet inte vad som gör mest ont, vad som tynger mig mest, vad som känns mest hopplöst eller vad som i grund & botten är felet. Jag vet bara smärta, jag vet bara att min själ är så trasig, att mitt hjärta gör ont & behöver ett magiskt plåster, eller något. Jag vet bara nätter som mer eller mindre knäcker mig, gång på gång, varje natt. Jag vet bara rädslan för att bli lämnad ensam. Det känns mer eller mindre som att jag vilken sekund som helst bara kommer att falla handlöst ner på marken. Tårarna tar aldrig slut, inte ångesten heller. Jag klandrar mig själv, in i det sista. Det är mitt fel. Det är mitt fel att jag blivit såhär trasig. Det är mitt fel att jag är mer död än levande. Det är mitt fel att jag inga vänner har kvar. Det är mitt fel att jag valde de vägar jag valt. Det är mitt fel att jag är svag. Det är mitt fel att det för andra är svårt att förstå. Det är mitt fel att jag är jag. Det är mitt fel att jag mår som jag mår. Det är mitt fel, mina fel.Jag vet inte vad jag gör, vem jag är, vad jag försöker att fly ifrån. Jag försöker fly ifrån något som egentligen inte går att fly ifrån. Jag försöker, men varje gång så hamnar jag i samma vägskäl & frågan till mig själv är densamma varje gång; Ifrån vad tror jag egentligen att jag kan fly ifrån? För i själva verket, så måste jag våga facea det, själv.. Men jag har ingen ork, ingen power & det är precis det, som gör mig till den svagaste. Men jag vill inte ha det såhär längre, jag vill inte falla var & varannan meter, jag vill inte gråta mer, jag vill inte ha ont längre. Jag vill inte behöva dra mig undan på grund av brutal ångesten. Jag vill inte behöva ljuga, jag vill inte svika de människor runtomkring mig, som älskar mig. Jag vill inte vara trött 24 timmar om dygnet. Jag vill inte känna att det mesta är jobbigt & ångestladdat. Jag vill inte känna mig otillräcklig, värdelös, hjälplös... Jag vill inte tveka på om min närvaro är något som någon behöver, jag vill inte känna mig som ett problem, som något ingen behöver. Jag vill inte känna att jag inte passar in. Jag vill inte känna mig osäker, rädd & jobbig. - Jag vill ha tillbaka den Meryam som trots lite motgångar, kunde ställa sig upp sekunden efter, med ryggen rak & huvudet lite högre upp än innan. Jag vill ha tillbaka energin, tålamodet, mitt psyke av stål. Jag vill ha tillbaka skratten, motivationen, drivet. Jag vill ha tillbaka den Meryam som klarade allt. Den Meryam som kunde tänka ett steg längre & som iaf hade en liten, liten tro på sig själv..Jag hinner nog glömma bort hur hopplösa dessa perioder är, hur mörka dom är & hur mycket lidande jag får genomgå. Eller ja, jag tar iaf för givet att detta bara är en period... men varje gång den inträffar så blir jag lika rädd, lika tveksam, varje gång. Rädd för att bli fast & inte ta mig ur, inte ta mig vidare. Rädd för att köra slut på andra. Rädd för hopplösheten, rädd för mig själv. Jag har från den ena gången till den andra, ingen tid för att hinna lära mig, hinna se hur man överlever & jag vet heller inte om det ens är möjligt att kunna se hur överlevnadsfasen ser ut. Jag känner mig bara så ensam, fast än jag vet att jag inte är det, men det känns så. Eller ja, ensam är jag beroende på vad man utgår ifrån.Det känns som att allt redan är sagt, jag har redan hört allt, jag har redan visat allt, gett allt. Det känns som att jag går & väntar på något som aldrig ens kommer att hända, något som inte ens finns. Jag vet ju att jag försöker, men det känns inte som att det syns, inte märks, inte är nog för mig själv eller för andra. Jag är rädd för att säga för mycket, rädd för att bli missförstådd, dömd, idiotförklarad. Jag är rädd för allt som kommer för nära, det främmande. Jag är rädd för verkligheten, för andra människor. Jag är rädd för vad som i nästa sekund komma skall. Jag är rädd för Djävulen, jag är rädd för mörkret, jag är rädd för att bli rädd. Rädd för livet.. Käre Gud, hjälp mig, slå bort all ondska & stärk mig. Jag ber dig. Gud, jag är rädd; -Livrädd.