Hur ska jag kunna veta?

Inte glad, inte ledsen, inte irriterad, inte nöjd, inte missnöjd. Bara någon, någonstans i det som är så oklart. Vilse men ändå säker. Trött men ändå pigg. Skör men ändå extrem. Allting men ingenting. Jag men inte Meryam. Konstigt men inte så konstigt. Jag svävar lätt som ett moln, jag finns liksom bara med men ändå inte. Olik mig själv men ändå så lik det går att bli(?) Går det ihop eller går det isär?  "Du ser blek ut. Så lugn idag. Avslappnad."  Men varför? Ja Meryam, varför? Vad vet jag, kanske så har något gått rätt eller fel. Börjat eller slutat. Rätats upp eller kraschat. Jag önskar att jag visste, likaväl som jag önskar att jag visste - om det någonsin kommer att bli helt, fungerande. Livet alltså. För om jag det visste, så hade jag aldrig behövt tveka eller sänka farten så ofantligt mycket varje gång som det rullar på. Oron sätter stopp & lika snabbt som jag kommit upp i tempot, så tvingas jag rycka handbromsen. I syfte att bara försöka överleva livet & mig själv.  Varför ska det vara så förbannat svårt att bara göra något som är tänkt att man ska göra? Jag menar, jag fick väl ett liv för att leva det? Eller har jag helt missuppfattat vitsen!? Ibland känns det som att livet på riktgt står & gapskrattar åt mig. Det står still bakom pannbenet på mig & det enda som jag verkligen försöker att uppnå & fokusera på, är vad som är & blir, här & nu. Kom fan inte & säg att det är så "bara", för det här är så mycket svårare än vad man kan tänka sig. Så gå du iväg med din pekpinne, jag behöver inte någon mer press på mig. Jag har så att det räcker & blir över, faktiskt. Och nej, jag är inte alltid så negativ som jag ser ut att vara, det är bara vad folk tror, tycker & tänker. Men tack & lov så spelar inget någon roll, förutom vad jag själv vet & känner. Det är träligare än träligast att leva med sig själv vissa dagar, typ som idag. När jag upplever att jag är någon som jag aldrig mött förut. Konstigt va? Jag håller med.